Nyckeln i din ficka

Jag och min syster Nicolina är mitt uppe i vår traditionella julklappspaketering som går av stapeln varje år runt klockan 23 en 23 december. Men nu är ju klockan över tolv redan. God jul kan man säga. Jag packar in mina julklappar i tyg iår (eller i subway papper som luktar tonfisk) Tänk vad mycket papper det går åt alla paket, det är en sån där saksom inte är riktigt klok. Men jag sneglade nog avundsjukt på det prassliga pappret medan jag försökte få tejpen att fastna på mitt brun, röd och grön randiga tyg. Men dom blev nog fina till slut tyckte jag. Jullovet behövs. Jag behöver få ta tid med Gud. Och med bra musik och bra böcker. (och lite Chandler o Ross o Monica där emellan plus Janice och hennes skratt) Jag tycker om jullov. De har oftast fört med sig speciella minnen. Vi får se vad det blir av iår. Ibland känner jag en sådan trötthet och hopplöshet över mitt liv, som att det inte kommer fungera, inte kommer bli som jag drömmer. Men en dröm är starkare än vad som helst. Det vet jag.

(hannas bild)

"Det finns mycket att förändra men så lite som man vet, och någonstans där emellan måste man leva"

Jag kom just hem ifrån musikalövningen, De va feelis, och vi har bra låtar tycker jag. Mina armar e helt slut, och i huvudet ekar Ramones. Nice pants jeah. Imorgon är dagen. Föreställning 9:40 för skolan och sedan 19:00 för alla. Du är välkommen! Kulturhuset i Smedby.

Musikalen har nog gjort så att man lärt känna männsikor på ett naturligt sätt, plötsligt vet man bara var man har dom. Någon berättar om fusion och fision medan vi äter pizza, (vegepizzan var så god idag) och hon ska bli fysiker. Då tänkte jag att vad spännande det är med andra människor. Att dom längtar efter något. Sedan åker jag hem med dig i din pappas bil, och jag känner mig glad. För att jag fick vara den jag var. Inte behöva säga rätt. Inte behöva göra rätt.

Bambambambamba-bambambambam!

Och hela tiden sökte jag ansiktet, i varje förarsäte, i varje gatuhörn. Ansiktet som gick ifrån vackert och levande till en bild och en idé. Så en dag mötte jag ansiktet och jag tog emot verkligheten. Märkte den, förstod den. Och gatorna var gråa där jag gick men i bilarna såg jag dem: ansikten! Riktiga människor, vackra och levande.

Jag vill faktist inte skriva något idag,

Jag är trött och stressad. På saker. Och det måste man ju vara ibland. så är det. Musikalen,julfesten,läxor,studenten,sluta skolan,bestämma vad jag ska göra med mitt liv,vara trevlig,vara så som man ska och så vidare. Jag känner att jag måste göra mitt bästa till allting och då jag inte tror att jag skulle göra mitt bästa väntar jag och så blir det att jag inte gör något. Nästan.
Och jag lever hela tiden upp till en massa saker som jag inte ens vet om jag håller med om. Jag känner brist på att tänka själv och på att bestämma och välja själv. Jag bara styrs av åsikter som andra har och inte jag, inte överhuvudtaget. Men man borde ju ställa upp och så vidare säger mitt huvud, men man måste få tänka själv. Det är mitt liv. Och jag är inte någon annan.

 Snoret är slut nu och jag ska till skolan igen. Tack förresten att du hälsade på mig kentfotografen. Det gav mig något. Kanske du läser det här. Han sa så här (fast Kg Hammar sa det före) Jag tror att Gud är sanning. men jag tror inte att mina föreställningar om Gud är sanning

Idag har varit en lite upp och ner dag. Fick höra om en flicka i tvåan som ligger på intensiven. Mittiallt.
Mitt i Regina Spektor. Mitt i risgrynsgröt och tennissockor. Och allt är annorlunda.

Tack för den här sången.

Shawn McDonald - Take this life

Idag är jag hemma och är sjuk. Det var länge sen sist. Jag älskar hemma sjuk dagar. Men vad det händer saker hela tiden nuförtiden. Bra och dåliga saker. Alltihopa på en gång. Livet går vidare... Blir glad av snö, av glögg som pappa kokar varje kväll och av böcker. Läste just ut "Katon kokoinen tähtitaivas" Finska är ett vackert språk. Nu förstår jag det.




"So much for the streetlights, they're never gonna guide you home, no they're never gonna guide you home"
The Thrills - Big Sur

Som om världen skulle vara trappan-där-man-röker och som att alla glitterbarnen skulle dansa till indiepop fram till sju på morgonen. Eller som pakethållaren på en cykel, en dimmig kväll genom landet där jag är lycklig och han som cyklar skulle ha långa gängliga ben och flygigt hår. Han skulle veta allt om musik. "Listen to the radio!"
Men allt är bara för en stund. Sedan försvinner det.
Men tack ändå. Tack för den enda stunden.

Detta är dagen som Herren gjort & den var väldigt händelserik.
Nästan så man kunde säga avgörande.
Flera människor bestämde sig för saker idag, saker som kunde blivit bestämda annorlunda och som varit det också. Fint när livet svänger och man bara vet att det var nog så här som det skulle vara. Fast man är ju aldrig riktig säker. Men det gör inget. Medan stora beslut blev tagna gick jag till piffi med pianisten. Det var riktigt roligt, vi skrattade åt saker jag inte skrattat åt förut. Det är trevligt då han skorrar.

Efter skolan for jag och hälsade på Josefin. Det var jättemysigt, och hon hade en giraff på väggen som gjorde mig glad och fin norsk musik i sitt rum.

Senare på kvällen, telefonsamtalet som betydde så mycket, och som jag inte kan förstå att faktist var verkligt, jag blev så glad så glad. Igår på tisdagsgolvet hade jag inte varit så säker, men jag provade, och det fungerade. Tack Gud.

Idag blev jag riktigt irriterad. Det är faktist ganska sällsynt. Idag är det den internationella dagen för vänlighet men det verkar en del personer inte ha uppfattat. Det går in i hjärtat på mig, en vanlig fråga får ett helt ionödan spydigt svar som varken är smart eller roligt på något sätt utan bara elakt. Jag går därifrån mumlande något och känner mig helt dum. Är det det ni vill? Är det ert mål? Att människor ska känna sig nedtryckta och dåliga... Suck. Ni måste inte tycka om mig, det vet jag att kan vara svårt, men ni kan väl behärska er åtminstone.

Men jag har ju trots allt Hasse, mina filosofi timmar = peace&love! Saknar Perre dock men abstinensen har gått om en aning. Och för någon dag sedan fick jag kopiera med honom. det var lycka.

Tutorkvällen ikväll var rolig. Där fanns en person som kunde vara vänlig. Det lyste igenom ögonen på honom. tack.

Och så fyller ju Elin år idag! 18 år. Och det är ju ändå en trevlig sak.

Jag mötte en röd pojke. Han var en person. Vi gick över övergångsställen tillsammans. Pekade på saker, som att vi inte sett dem förut. Pratade. Jag tycker om att möta människor man inte känner så bra, men inte behöver hitta på något fiffigt att säga till. Som man bara kan säja det man vill till utan att det finns en obligatorisk konversationsplan att följa. Och man vet inte om man träffas igen och kanske just därför finns det inget mål att uppnå och inga krav att uppfylla.
Och så går man vidare, glad.



At the drive-in - One armed scissor
 

Fia hade kalas ikväll hos Sandra och Ida. Det blev en hel del roliga saker. "Förtroligt med Mathias", Idol med Krull-Jihde och med Baltazar mmGRUMF (haha!) som sjöng en egen komponerad låt. Så ska det låta med en lite nedbantad Peter Harryson, och sist men inte minst breakdance med Benjamin Nordgren. Morotskakan var jättegod och jag tog sönder en glasängel. Men som vanligt så var det Solis fel alltihopa. Onsdag kväll och nu borde jag sova. vet inte riktigt varför jag skrev det här. Men det kändes helt trevligt. Och kanske allt inte måste vara så meningsfullt och genomtänkt.




Dagens!! Vilken hit!

Nu har jag suttit och läst på kemiprov jättelänge tycker jag. Provläsning är alltid ett dilemma för sig, men jag tyckte det gick helt okej den här gången. Jag blir bara alltid så inspirerad på såna dagar, och inte av provkapitlena då tyvärr. Före jag började läsa skrev jag en låt, eller egentligen var det bara en text som jag ska skriva musik till, och det hade jag inte gjort på ett tag.
Jag bad till Gud att jag skulle få en text och så kom det en, på ett sätt var det nog en text som funnits med mig ganska länge redan. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna utveckla mina formuleringar, dom känns så begränsade. Jag tycker det är svårt att få in den verkliga betydelsen i en sådan formulering som jag skulle vilja ha dem i. Jag älskar raka ord som bara säger det som ska bli sagt, men ändå blir inte det alls alltid rätt sätt att beskriva känslan eller vad det nu är på. Men jag ska se vad som händer om jag börjar skriva oftare och verkligen funderar över formuleringarna.

 En annan provläsarkväll satt jag i mörkret i mitt rum och hörde på nostalgimusik och ritade. Det tyckte jag jättemycket om. Det blev fyra människor. Den sista som jag tyckte mest om var en kvinna med kroppen böjd i en båge som hade trötta ögon. Hon längtade efter levande ord. Inte tomma. Jag borde rita oftare. Det gav mig något.

Igår läste jag galaterbrevet och det bara flög framför mig. Gal 3:13 står det på min hand. Jag minns inte vad som stod där men jag tror det kan vara något livsförvandlande.

"Please tear down my foolish pride
break me down then rebuild my inside
open my eyes so i can see
let your spirit live in me"
Mindstrife - My song to God

dom orden altså.

Glad för att jag kunde känna gemenskap med en så annorlunda människa
och andra saker
till exempel en fin kofta på någon annan
eller en radikal 25-åring i en sal som blev helt tyst
Att skratta med någon utan att riktigt veta åt vad men ändå på riktigt
och så att ett par fina lite speciella tänder syns
En randig flicka kramar mig
Och så dricker jag källvatten (minst ur Niagarafallen) tillsammans med hon jag inte känner men som jag också känner gemenskap med

All that noise, and all that sound
All those places that I have found
And birds go flying at the speed of sound
To show you how it all began
Birds came flying from beyond the ground
If you could see it then you'd understand
Oh when you see it then you'll understand
(Speed of Sound Coldplay)

Vem där? måste vara världens bästa spel. I helgen så ändrade jag Nicolina och benjamin om reglerna lite och bestämde att frågorna inte får handla om någonting om deras utseende utan att det måste vara något om personens inre. t.ex Går din person på yoga? Äter din person sömnmedicin? Har din person disktrasefobi? Det var väldigt roligt, och en aning beroendeframkallande. Det finaste var min bror som verkligen satte sig in i de här människornas själsliv, han kollade noga på dom innan han bestämde sig för vem som har varit utbyteselev i Oravais och vilka som inte hade det. När Bebbe skulle välja kort så blev det hela tiden Joe. När vi dagen efter skulle spela igen så tänke vi högt: Bara du inte tar upp Joe nu. Men det gjorde han! Så vi tycker faktist han är lite obehaglig. Fast snygga glasögon har han. Men inget går upp emot Bill! Som samlar på äggkoppar och inte är varmt troende. Och så Tom. Som är galen i huvudet. Och sedan Peter som joggar regelbundet. Jag gillar dom starkt. Dom är nog lite mina vänner.

My life is brilliant, sjunger det

Jag ser framemot...
Fredag kväll på doo bop, speciellt Jonk.

Jag har träffat fyra fina flickor idag. Vi åt glass och pratade och applåderade åt Brighty och Sufjan men mest åt de söta japanerna och sen dansade vi lite till yeeeah I tell you what i want what I really really want so tell me what you want what you really really want! Jag var Emma! Dom fyra flickorna sa roliga saker men sen åkte jag hem med min pappa i vår blåa bil.

Och mössen dansar också.

Jag tycker jag får finnas på olika spännande platser hela tiden nuförtiden. Kokkolabussen som är full med människor som talar olika språk, en flicka jag känner igen, och en liten pojke (kanske fem år) som bor hos sin pappa i jakobstad i veckorna och hos sin mamma i vasa på helgerna. Han provar olika ringsignaler på sin telefon och vänder på huvudet ibland och tittar på mig. Jag och flickan brevid mig fnissar åt honom. En annan plats var Hannas konstgrupp idag. Det var skönt och fridfullt och Sufjan sjöng till mig och vi talade om saker man faktist vill tala om. En till plats kan vara ute på moippevägen med Elin och hennes galne hund Casper. Och sedan finns också en plats då jag Joanna och Andrea går över Brändö bro (som den kanske inte heter) tillsammans med Lupus (också en hund) som Joanna säger att är minst sjuttio år gammal. Han var ganska långsam, men han gjorde snygga hopp. Joanna cyklade hem och jag och Andrea togs iväg tilll ännu en plats. Tanten i dörren. Eva, men inte som i Eva & Adam. Hon ville prata en stund. Sedan låste hon dörren om sig.



Och nu fanns en plats här. I Nicolinas och Ediths vardagsrum. Efter diskussioner i köket och ett oläst biologikapitel.
Och jag sitter här. Det känns bra.

Tisdag klockan 14:25. Den fjortonde oktober. Min pappas fördelsedag. Och säkert någon annans. Igår gav Andrea mig en fin teckning som hon hade ritat. Som ett avskedsbrev var det nästan. Fast inte ett sorgligt. Efter jul ska hon åka till Filippinerna. Jag försover mig en hel gårdag som slutade hemma hos en 70-tals lägenhet som luktade mommo. Sedan hade jag och min syster Nicolina Gilmore night. Sånt kan vara mysigt. På morgonen ringer vi och sjunger jå må du leva till vår far och sen springer jag ikapp bussen. Jag måste ha gjort det bra för en 13-årig pojke sa att jag sprang snyggt. Då var jag faktist  cool. I skolan har vi ungdomsval och jag röstar på Björn Gustafsson. (Han fanns med på valkandidatlistan på riktigt!!) Det sa jag till radio vega också. (programmet skulle handla om ungdomor och deras politiska engagemang) Jag var verkligen ett exemplariskt exempel tyckte jag. På biologi tittar vi på vårt dagliga bröd en film om matproduktion. Den innehåller varken prat eller musik så att man inte ska bli känslomässigt styrd av något sådant medan man tittar. Det tycker jag är väldigt intressant och smart. Om du vill se ett klipp ifrån filmen kan du skriva in unser täglich brot eller our daily bread påyoutube. Jag tycker det är sevärt.

Jag vill vara relevant, tänker jag, men lyckas inte särskilt bra.