Nyckeln i din ficka

Han är min sång och min glädje. Killen med armhålorna två meter ovanför marken. I morse när jag slog upp ögonen var han det första jag såg. Hahaha. Tack för att du finns.

Sen kan man ju fundera på helt andra saker. Fast det gör jag inte nu.

Tänk att få göra något helt annat. Jag ska bli vig, läsa kloka böcker, läsa Bibeln, skriva saker och brev, spela piano, lära känna massa fina platser ute i naturen, och människor, bli proffs på Bennas breakdance och lära mig lite finska.

Än hinner jag.

Människor kan bli främlingar. Jag har märkt det. Jag antar att det inte är någons fel, eller någons tanke, utan att det bara blir så. Det finns olika anledningar.
En dag står man plötsligt där och och ser in i ett par ögon som mera liknar en nacke. Och fastän det ser ut som att man borde kunna nå fram, och man sträcker ut handen, ju mera uppenbart blir det hur långt ifrån varandra man står.
Och det är då som det tar sjukt.

- Det som är värre än att en vän blir en ovän är att en vän blir en främling, tänker jag

We might as well be strangers in another town, we might as well be living in a different world we might as well, we might as well, we might as well, be strangers
Keane

                                                                   Hej fina ljusa kvällar. Kan ni bli mirakel.

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Jag har gått i idé. Men inte helt utan orsak, fenomenet kallas studentskrivningsstress. Men jag har lugnat mig. Jag ska göra mitt bästa helt enkelt. Sedan när blev det här så viktigt egentligen? Var det inte jag som bohemiskt slängde ur mig att studentskrivningar är en forrest gump fjäder i duntäckesfabriken. Nä det var inte jag, men ändå, jag kunde ha sagt det. Och så all denna uppståndelse sen, med dunfåglarna. Kanske jag borde ta ställning här på min blogg nu och vara insatt, men det där har jag faktist helt missat. Och jag tänker inte googla heller. Så det är så. De här blir ju nästan politiskt ändå. Jag har en viss åsikt om att jag inte vill, när jag skriver, ta så tydliga normativa ställningstaganden men jag vet inte om jag lyckas. Hela jag är så normativ så det är inte klokt. Om man nu kan säga så. Inte vet jag.

När jag var i Spanien i en park med Santtu Backman för ungefär två år sedan snart så stod det jag älskar dej på väggen bakom parkbänken där vi satt. Vilken upptäckt. Undrar vem det var som skrev det, om jag riktigt skulle vilja, skulle jag kunna ta det som min livsuppgift att ta reda på det, jag menar det finns inte hur många svenskspråkiga som helst så det är inget omöjligt uppdrag. Å andra sidan så anser jag väl mig ha viktigare saker att göra. Men om du som har skrivit det läser det här så kan du ju ge dig tillkänna. Det skulle göra mig riktigt glad.

Josefine is now a friend of Anne of Green Gables and her windowfriend Katie.
Bästa på länge!

Fast inte så bra som Göteborg och Underoath 23 april. Dagen efter min födelsedag. Helt perfekt.

Jag hittade massa gamla frukt tidningar i förra veckan i min syster Nicolinas lägenhet, och eftersom allt jag hade att underhålla mig med var alla mina filosofi och rellaböcker plus ett par skridskor (och en gitarr då för nogrannhetensskull) så satt jag på kvällarna och läste dom. Jag är alltid så nostalgisk av mig, fast jag inte ens var med då på den tiden. Dom funderade, var kristiska och hade massa drömmar och visioner. Det var så nära, så lätt att identifiera sig med. Sen på fredagskvällen efter akustisk night på doo bop stod jag Joanna och Andrea utanför och då kom en av skribenterna cyklande, tillsammans med två vänner. Utan att tänka efter utropade jag hennes namn, något jag inte vanligtvis skulle ha gjort. Men det var som att en jättenära vän hade kommit cyklande fast jag egentligen bara hade läst hennes kolumner. Hon stannade cykeln och log och jag berättade att jag hade läst hennes texter. När hon cyklade iväg tänkte jag: Tänk att hon fortfarande är hon, hon som skrev de där texterna jag läste. Jag tyckte det kändes märkligt men fint.

Damien Rice - Coconut skins