Nyckeln i din ficka

Time is running loooow.. det här är min sista vecka i Finland och jag lever augustiliv! Igår kväll äventyrade jag och Andrea efter att vi varit hemma hos legenderna på skolhusgatan och liftade från stan till Kuni. Det är alltid lika kul att göra nånting man aldrig gjort förut! Man känner sig ny efteråt. Vi gick hem längs kunivägen, längs tusen steg och tjugo år ladorna och husen där inga monster bor mera. Det var vackert det.

Är glad över all tid jag får spendera med människor just nu. Tack för filmmorgnar, danza kudoro nätter, djupa diskussioner och flippade stunder. Jag kommer sakna er!

Idag gick jag ut i skogen och skulle kissa då jag mitt i allt kom på att vi ju nog har en wc där inne. Duh! Tror jag har lite för mycket att tänka på just nu...

Augusti is on the move och jag har haft en fin helg. For ut på fredagen och dansade med Ellen Modellen, Toni Makaroni och Nybä som fyllde 18 & co. Jag somnade till ett slagsmål utanför fönstret. Ganska feelis. Vaknade sent och åt engelsk frukost och gick sedan på en ensam kaffe och funderade lite över livet så där som man gör då man går själv på kaffe. "Vi stänger nu" sa kassörskan som hade augustifräknigt ansikte.

Senare hälsade jag på hemma hos herr & fru Nordgren i deras lyxvilla. Och jag tänkte shit vilka mogna kompisar jag har, ända tills herr Nordgren hejdlöst började imitera lamas with hats vid köksbordet. Fia-Lisa kom dit och vi for och simmade och åkte flak som i Filippinerna. Och fastän det inte är julivatten längre så är det fortfarande sommar.

Jag njuter av och fascineras av människor just nu. Känns som att det finns saker jag missat som jag vill ta igen.

Tiden är alldeles egen, och den får spenderas hur man vill. Det finns inte så mycket regler. Förutom att man måste lyssna mycket på Feelis-Heartbroken John och må jättebra. Man får läsa intressanta böcker, steka plättar med mamma i köket, fara ut och springa så där så man glömmer allt annat, prata om viktiga saker med Fia i vårt växthus och äta hallon & maskar på platser där man får brännässelbrända fötter.

Allt det får man.

Man får också se framför sig ett ansikte i kastande solljus, höra ett hjärta dunka genom t-skjortstyg och veta att det finns saker som är så vackra att man kan försöka föreställa sig dom utan att ens komma nära.

Så här är det i augusti. Kvällar då mitt hjärta gör sig påmint och allting är fint som på fotografier.

Hemma. Igen.
Snart borta. Igen.
Sånt är mitt liv just nu.

Feelislåtarna är många men denna är överlägsen.
Kärlek till teamfamiljen & alla våra adoptivbarn! Ni gjorde juli! <3

Nyligen hemkommen efter tre veckors tågluff i Europa. Det har varit nya platser, människor, dofter, ljud, allting har varit annorlunda. Känner mig fortfarande lite konstig över att vara hemma, som att jag inte minns hur man gjorde. På en kort tid kan mycket hända, speciellt när man inte är hemma.. Det är alltid så intressant att se vem man är och hur man hanterar saker då man är på en helt främmande plats. Det avslöjar så mycket. Har mycket jag borde ta chans att fundera igenom som kom upp, innan det försvinner bort i vanan att vara hemma. Skönt med nya tankar i huvudet.



När jag hörde det här fick jag den där galna it all makes sense-känslan igen. Och allting är komplett.

"Every tear, every tear, every teardrop is a waterfall"

Vårjacka, vårskor, vårgator, vårmänniskor... allting är vår.
och inuti mig är det vårvårvår. Har aldrig uppskattat det så mycket som nu.

En av mina fina eftisbarn sa till mig idag:
"Gissa vad jag tycker är det bästa med våren! Det är som att världen blir helt ny eller nåt."

Sitter och kollar ut över korsningen mellan rådhusgatan och kaserngatan genom vårt köksfönster. Tänk vad många människor som passerar här varje dag. Det är han som går konstigt "Så där går man inte om man inte har varit med om något riktigt dåligt", och så är det dom gamla rullatorgummorna som det tar så länge för att gå förbi vårt fönster att man nästan skulle vilja springa ner och skjuta på eller nåt. Rika pojken som får parkeringsböter, moderna mamman som skyndar, skolpojkarna som springer förbi till sitt hemliga tjuvrökarställe. Så många olika världar går förbi här, men ändå finns allting på samma gång, ändå händer allting på samma gång.

En natt för någon vecka sedan satt vi runt köksbordet med fina gäster och bara pratade om allt så där som man börjar prata på natten. Och då kom jag på det, att natten den är nog bra.

Jepp, nu bär det av... Två dagar efter att min kära storasyster kom hem till Finland efter ett års tid i Australien är det dags att packa en kappsäck, knyta dojorna och dra iväg till Filippinerna. Det här kommer bli spännande!

Just look to the rainbow, you will see
Sun will shine til eternity
I've got so much love in my heart
No one can tear it apart, yeah



Jag är tillbaka om en månad!

Jag har på senare tid märkt att ju äldre man blir desto mera utmanande blir det att leva helhjärtat. Allting har alltid varit så tydligt och gripbart för mig, men plötsligt kan jag inte längre ta in saker på samma vis. Förut var det så enkelt. Man kände, man blödde, man grät, man skrattade. En sak i taget, alltid helhjärtat och fullt ut. Aldrig skulle jag ha tvivlat på om jag var berättigad till det eller inte. Om det jag kände var sant eller inte.

Nu radas tusen och tusen alternativ upp runtomkring mig, och ingenting är självklart mera.
Udden har tagits ur allting, det finns inget som inte saknar två olika förklaringar och argument.

Det är då det krävs av mig, att jag vet vad jag vill. Och att jag satsar hårt på det jag vill, med hela mitt hjärta, med hela min själ och med hela mitt förstånd. Tills jag blöder, tills jag går sönder. För att leva på riktigt måste man leva för något som är värt att dö för. Det där har jag säkert läst i någon bok. Men det vill jag göra.

Jag minns den där känslan av att livet kunde vara helt komplett bara genom att jag gick igenom stan och lyssnade på Blindside i stora hörlurar. Jag gick över övergångsställen och sjöng med i de bästa ställena och jag begärde ingenting mera. Det var sant för mig. Det räckte.

...och allting liksom kräver mera nu
Lars Winnerbäck


Pannflöjt måste vara det fulaste ljudet som finns. Förresten.

Det här är soundtracket för veckan som varit (Och alla veckor framöver i mitt liv!)
Rom 8:28

Vilka fina dagar jag har fått uppleva! Höstlovet i Helsingfors fick jag spendera tillsammans med en hel bunt av framtidens hopp. Jag fick dela gata med dem, åka i samma buss som dem, dela drömmar med dem. Ni är bäst bäst bäst i världen!

Gud tar med mig på upptäcksfärder, han har så mycket han vill visa mig.
Allting bara för att han älskar mig och längtar så mycket efter att få dela saker med mig.
Alltså, det finns en sådan enorm glädje som man kan ha i Gud som inte går att mäta med något annat. Han är verkligen den enda som kan ge en en bestående glädje, en som håller när omständigheter krashar. För det handlar ju inte om yttre grejer, vad som händer runtomkring, utan det handlar om att känna Honom.
Jag vill verkligen känna honom! Och han vill känna mig. Han längtar efter mig. Fy va najs.

Så säger Herren: den vise ska inte berömma sig av sin vishet,
den starke inte av sin styrka, och den rike inte av sin rikedom.
Den som vill berömma sig, han ska berömma sig av att han har
insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd,
rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger Herren.
Jeremia 9:23-24

Imorgon ska jag och Ellen bygga en drake. Det är bra att man har en vän att bygga en drake med! Det borde alla ha.

Får feelis av den här låten. Sitter uppe mitt i natten och har paketerat in Pappas present eftersom han fyller 46 år imorgon. (Grattis Pappa om du ser det här!) Får ingen struktur på allt som rör sig i mitt huvud, men rör sig gör det. Kanhända det börjar vara tid att göra några drastiska förändringar.

Världen ligger öppen för mig. Jag får aldrig glömma att jag kan göra vad jag vill med mitt liv. Ibland tror jag att jag måste en massa saker som jag inte måste och då blir livet tråkigt. Och det är det alldeles för kort för att vara!

Can't you hear the angels sing come on?

Ibland träffar jag människor och märker att de har förlorat något.
Det är något av det värsta jag vet.

"Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta,
ty från det utgår livet" Ords 4:23

Hästlängder och atlanter emmellan
Kontinenter av tid forslar fram utan behärskningar eller reglering
Vände du timglaset för att det skulle fortsätta rinna
Vred du tillbaka timmarna för att låta dem ta dig igen
Tidsbjörnarna vaknar när de vittrar änglar och lyckorus
Medan du spelar död, kan jag höra att du fortfarande andas.
Finns det ingen annan här som kan höra att du fortfarande andas?



So come on, come on

Ja jag skrev ju en dikt om det här. Men kanske det skulle vara för uppenbart att publicera den? Fast jag är i och för sig ingen hemlighetsmakare mera. På samma gång är allting mer privat än förut.

Ibland skulle det vara trevligt att ringa ett gammalt telefonsamtal, bara för att minnas hur det egentligen var. Jag vet nog vem jag skulle ringa. Men det är ju klart. Suck, vad hon blev sentimental nu mittiallt. Ja också det känns överskattat och genomsökt. Vad blir kvar efter det här? Vad blir sant efter det här?

Kan något sant bli osant bara för att det går tillräckligt länge?
Eller är det bara glömskan. Glömskan som kväver sanningen.

Kanske minnena är för tunna...