Nyckeln i din ficka

Nu har Hoppets Stjärnas årliga julpaketinsamling startat – en insamling som alla kan delta i. Detta år skickas julpaketen till Lettland och Litauen, paketen når sjuka och fattiga barnfamiljer och åldringar, samt barn på institutioner.
Du kan antingen packa ett eget paket, eller så kan du bidra med 25 € som är vad ett paket kostar och så packas paketet åt dig, detta senast den 18 november, alltså nu på onsdag. Klicka här:Hoppets stjärnas julpakets insamling för mer information.

Tänk vad bra att få en sån möjlighet att hjälpa någon!

Jag tycker att du inte ska tänka på ifall du har råd eller inte, jag är övertygad om att du har råd. Det är mycket vi egentligen inte har råd med men som vi köper i alla fall - Nya digiboxar och i-podar och jeansleggings - så det här borde vi verkligen ha råd med.



Chris Tomlin - God of this city

Tim Hughes - We won't stay silent

Idag har jag lärt mig att vi skrattar mera om orden innehåller bokstaven k. Jag har också lärt mig idag att man kan skratta helt tillräckligt av andra orsaker på helt flippade psykologilektioner.

1962 utbröt en skrattepidemi i Centralafrika.
Det började i byn Kashasha vid en missionärskola för flickor och under de följande sex månaderna spred sig skrattet till hundratals människor i byar runtomkring.

Tänk.

Igår kväll bestämde jag och Ellen oss för att ha disco med the hives & loney,dear & kings of convenience. Det är nog skönt att dansa fult, alltså. Så vi dansade igenom vår lägenhet precis som att inte alla våra grannar skulle se oss igenom fönsterrutorna. Jag tror det är så man ska leva.

Nu ska jag på amnestymöte, och sen ska jag typ tvätta kläder.
Det kändes trevligt att skriva. Ganska bloggigt.

Apg 1:8
Frid!

Jag sitter uppe och funderar. Jag har märkt att det ibland blir för lite funderat nuförtiden, det är så mycket man bara kan köra på med utan närmare eftertanke. Det är så lätt, men inte särskilt smart. Åtminstone inte för mig.
Tänk att få leva genomtänkt, det är något jag skulle vilja. På samma gång som jag vet att det finns mycket jag inte kan kontrollera. Fiskteflickansomjagkändeliteförut sa det, att tänk att det går omkring en massa människor här som inte har någon kontroll. När jag tänkte efter lite stämde det ganska bra... Jag menar det fungerar ju så. Människor låter sig styras av vindar och vågor och modetrender och i slutändan finns det kanske inte så stort rum kvar för annat. Eftertanke, vilja, egna val. Jag uttrycker mig antagligen lite klumpigt men jag förmår inte mer för stunden. Jag låter mig bara skriva. Jag och Nicolina är båda sjuka så vi har haft mysfredag med tända ljus och god sallad och tv ikväll. Jag vet inte, men det kändes skönt. Ikväll lärde jag mig Amsterdam av Coldplay på piano av pappa och youtubemannen. Jag längtar efter att kunna spela piano på riktigt, och jag tror jag kommer lära mig. Det är bara en känsla jag har.

Action festival var enormt bra iår. Jag är så glad att jag for dit. Gud kom in och kraschade alla mina uppstyltade finputsade bevisningar av mig själv, och jag fick bara rikta min blick mot honom. Efteråt har han blivit så tydlig i min vardag, oavsett vad jag gör så är han lika tydlig. Det är något jag har kämpat med, att jag har upplevt Gud som nära då jag har gjort något "andligt" medan jag sedan har upplevt honom längre bort om jag gör något annat. Det är ju fel. Gud är ju alltid lika verklig och lika närvarande. Vad jag än gör. Och jag förstår nu att allt handlar om honom. Varje människa jag ser, varje hus, varje träd. Allting har med honom att göra. Det är klart jag har vetat det, ni vet så där som man vet, men nu förstår jag. Han är verkligheten. Wow.

September har varit över nu i tre dagar utan att jag har vetat om det. Jag är inte precis hon som alltid vet vilket datum det är, mera tvärtom. Men för ungefär ett år sedan var jag faktist hon som alltid hade klocka, något jag tyckte kändes riktigt trevligt, mest kanske för att det var så olikt mig. Men hon är jag inte längre.

Något händer. Det är en rörelse inuti mig. Och det är just sånt här jag tycker det är svårt att skriva om. Orden blir godtyckliga och fåniga. Men jag måste säga att det är så bra.

"Efterlyst: Jesus Kristus, alias Messias, Guds Son, Konungarnas Konung, Furstarnas Furste, Fridens Herre osv
Välkänd ledare för en undergroud och befrielserörelse.
Anklagad för följande brott:
- Utövande av läkaryrket, matutdelning utan legitimation, övergrepp mot affärsmän i templet
- Umgänge med kända kriminella, radikala och omstörtande element, prostituerade, samt folk från gatan
- Uppger sig ha rätt att göra människor till Guds barn
Signalement: typisk hippie - långt hår, skägg, fotsid dräkt, sandaler.
Vistas gärna i slumkvarter, har en del rika vänner, gömmer sig ofta i öknen.
Obs! Denne man är ytterst farlig. Hans tändande förkunnelse är särskilt farlig för ungdomar som inte lärt sig att igorera honom. Han förändrar människor och påstår sig frigöra dem.
Varning: Han är fortfarande på fri fot."

ur boken "Jesus-rörelsen"



Soundtrack för september.

tack.

Sorglösheten varar en exakt tid. En tid som dansas fram, skrattas, indiepoppas fram.
Men den ockuperas senare av pirater och skurkar och ett och annat som inte ser ut som det man vanligtvis brukar kalla kärlek. Ändå säger dom att det är just det det är. Vad ska man tro på?

"shake it shake shake it shake it shake shake it shake it shake shake it shake it like a polaroid picture"
Sekunden efter är sekunden då den exakta tiden tagit slut. Och alla får gå hem, oavsett om dom är ledsna eller glada. Alla gör likadant. Oavsett.

as I recall when my stomach turned
and I was hiding away from myself
away from you
like nothing (but something) was terribly wrong
and I admit that I was only waiting for the right time (night time)
the right moment for you to look away
(though you never did I pretended for a while)
so I could walk where I don't belong

I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

but I know as they hammered those nails
into your beautiful hands
your eyes they tried to search for mine
but I look away
now your eyes are the only thing that can save me
I'm still afraid of them piercin'
you're breaking into my prison
just pretended for a while
my soul is dying and I won't look away

I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

pitiful
pitiful
pitiful
pitiful
so pitiful

and I remember every word you said
this time I won't look away
and I remember every word you said
and this time I won't look away

and I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

and I remember every word you said (pitiful)
come back in time come back (pitiful)
and I remember I'd soon be dead (pitiful)
pitiful so pitiful

Det var först nu jag märkte hur bra text den här låten har. Och den passar precis för igår.

Här är jag. Plötsligt var det hit jag kom... till den här tiden. Till allt som händer här. Inuti mitt huvud, och utanför. Till allt detta som ska kommas ihåg och allt som ska glömmas bort. Nu är det här. Som en enda gång. Hur skulle man kunna ta vara på något sånt på ett sätt som skulle kallas rätt.
       
Det kan man nog inte.

Men gråta kan man göra för andra saker. Tiden rymmer nog en hel del fler saker än de jag ser nu. Men dit måste jag sträva i såna fall. Jag kan ju inte gå omkring och vänta. Det skulle åtminstone vara ett fel sätt att ta vara på den tid jag har.

Leva kan jag. Och älska kan jag lära mig. Där har vi en början.

Jag är vaken och har inte hunnit tänka färdigt eller någonting men vill ändå skriva. Jag kom hem ifrån vår måla kärlek cykling idag efter två nätter ute i det fria. Och dom här människorna. Vi fick piska mattor och så fick vi ha keikka, men mest fick vi lyssna. Erik blev nog the man. Han var 93 år gammal. Tänk de. Men han var så klippsk så det inte är klokt. Och rolig var han också. Han berättade att han varje dag vill göra en god gärning så han brukar skotta snö till alla om vintrarna, men ingen vet att det är han som gör det. (Utom dom som läser min blogg förstås nu då) Ibland vet han inte riktigt hur många barn han har och så säger han att "Den där tjejen som bor här brevid är bara 77 år". Hihi. Sedan finns kvinnan utan byxor med huset fullt av porslinsdockor som alla hade namn. Hon var vacker.

Efter trauma-natten i Voitby med den fina kvällen då vi hoppade på höbalar blev det en spöregnsnatt så då fick vi sova inne på en wc. De va lyx! Smör på bröd var är också en otrolig lyx märkte vi. Nå så där summa sumarum som kanske en historielärare med rynkad panna skulle säga så var det jättebra.

Viva La Vida hemma hos Enegrens, det var igår det. Matilda gör pianot levande.
 Vad mycket som händer hela tiden. Hur ska allting rymas?

Åker hem i bil med smattrande regn mot rutorna. Sjunger finska barnsånger med fel ord och har mycket bra att tänka på.

Jag kom just hem ifrån Ung Utterö. Vi är några stycken som är ansvariga för att ha ungdomssamlingar på Utterö fredagar och det har varit så bra så bra. Tänk att få träffa ungdomar och berätta för dom om Jesus. Ikväll hade vi Utterö's got talent, de delades in i grupper och alla grupper fick varsin talang som de skulle visa upp. Det var bl.a buktal, stand-upkomik, acapellasång, servettvikning, cheerleading osv. Trolleri-gruppen vann! De sågade bl.a itu Pontus och satte ihop han igen. Det var roligt. Andakterna har varit så intressanta att få vara med och leda och ta del av. Särskilt förra gången var det som att alla kom inför Gud ärligt på något sätt. Det är nog speciellt då det blir så. Det bästa.

Men det som är jobbigt är ju då man märker att en del helt enkelt inte längtar efter Gud. Det är så frustrerande. Dom missar så mycket. Och på samma gång är väl inte det deras fel heller. Men oh vad jag vill få vara med och få se människor möta och lära känna Jesus. På riktigt.

Jag hittade den här låten en dag.  Det var en live-inspelning på youtube med dåligt ljud så jag kunde inte höra vad han sjöng, kunde inte hitta texten på internet heller, men ändå kunde jag höra att det var en text som jag skulle betyda något. Jag kunde inte släppa låten. Idag hittade jag texten på en svensk killes blogg.

"Den skrevs på fem minuter - som om den redan fanns" säger han i början.

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar
som aldrig blev av
och dom lögner vi levde
och stannade i
dom vi blev och dom
vi ville bli
alla tårar som ingen torka bort
och det underbara
så kort
dom som svek oss och dom
som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem

 

Jonathan Johansson (Psalm noll noll)

Den är så enkel och så talande. Den säger inte allt, men det är inte poängen heller. Den bara berättar till mig hur det är, fast det inte borde vara så, så är det så. Och tillslut så är man bara kvar med drömmarna läckande ur håliga jeansfickor och allting man hade ordnat så fint kanske ändå inte var så sant som man trodde.
Jag tror inte alls på att ingenting lyckas och att hela ens liv bara blir kaos och skit, men det är mycket som inte blir som man tänkt. Och så är man där med sina håliga jeans, med sina bara knän emot marken. Och då kan man sjunga bär mig igen, bär mig nu, och bär mig ända hem.

Jag tror jag ska börja vara den jag vill vara.
- Vad tycker du? frågar jag
- Det låter utmärkt, svarar Bob Hansson
Fast det låtsas jag bara. Det är trevligt att låtsas med honom. Låtsasfnissa och förstå och han har randiga tröjor. Det gör all skillnad. Vet du det?
- Nå nej, svarar du.

Gonatt.

 Dead man, were you ever alive or was I just a seed
 buried deep inside some woman you wed
 right before you crawled out of her bed and crept down the hall?
 Did you think of me?
 Did you even for a second hesitate, in the doorway?
 It's just something I'd like to know,
 though I'd still love you if you told me
 that you just walked away.

 My God, what a world you love
 Men bury their sons, and without thought, they just walk away.

 And my mother's heart breaks like the water inside of her. (2x)

 Dead man, is it being high that makes you alive?
 It makes you leave behind three boys and a wife, in '89.
 And as the track marks inch their way up your arm,
 my mother taught my brothers and I not to call you "Daddy,"
 but to call you "Father". 

But I believe there is something here to be learned of grace.
 'Cause I can't help but love you.
 No, I can't help but love you
 even with a heart that breaks, like the promises that you made.
 Like the promises that you made. 
The promises that you made. 
'Cause I can't help but love you.

My God, what a world you love...

As Cities Burn - The Widow

Det är svårt att skriva det jag vill skriva. Det är svårt att skriva om Gud.