Nyckeln i din ficka

När man har suttit i växthuset och kvällsfikat och lyssnat på radio efter att ha simmat med sin lillebror så kan man ju inte längre påstå att det inte känns som en riktig sommar. Och med Lars Winnerbäck i bakgrunden är det något i mig som vaknar, något gammalt och något nytt. Inte vet jag om vad jag är kan summeras i det här, men åtminstone vad jag var för en liten stund. Och det resulterade i att jag senare satte mig ner vid matbordet, och jag bara skrev som jag inte har gjort på flera månader. Och för första gången på länge hindrade jag inte mig själv, utan jag lät allting vara som det var. Fastän det kanske kan vara fel måste man låta saker vara det och ge dem en ärlig chans att förändras. Man måste rensa ut för att kunna förnyas, annars lägger sig allting på ytan och blir till en märklig röra som man aldrig kommer få någon ordning på. Det är kanske det jag håller på med just nu. Försöker få lite ordning. Ingen låtsasordning som ser bra ut, utan en som håller. Så att mitt liv verkligen kunde få bli det som jag vill att det ska vara, äkta.

Minns du Nicolina en sommar när vi såg den där lama franska filmen?
Dom bara krattade löv. Det var roligt. Jag tänker på dig när jag tänker på den.
Hoppas du har det bra.

Tiden flyger iväg som pappersflygplan. Och här är jag nu, i en tid jag inte riktigt känner igen, med hela livet framför mig. Vad som väntar har blivit ett mera diffust begrepp för mig då jag märkt att saker kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Men det vet jag, att det jag väljer idag kommer forma min morgondag. Jag är inte alldeles utkastad i en rymd utan väggar. Jag vet vart jag är på väg. Sådant får man lita på. Sådant får man tro på.

Den här sommaren har det hänt saker i mig som jag inte skulle byta ut för något i världen.



Time you know it always takes some time to fall and rise
Time you know it always takes some time to rise and shine