Nyckeln i din ficka

I lördags var jag ute i Vasa och fotograferade. Första gången på länge som en fotografivandring har känts genuin och behövlig. Jag såg bilder. Och jag tog dom.



Jag tyckte om människorna som tillhörde dem. Tyckte om att de gjorde något. Han märkte inte mig, han tittade mot sin vägg. Gjorde det han skulle göra. En annan kvinna stod nedanför och tittade upp mot honom. Som om hon väntade på att han skulle slänga ner sitt hår. Efter en stund gick hon därifrån.



Högre, tänkte jag. Och så försökte kvinnan med rött hår hjälpa mannen som inte fick upp låset på sin cykel. De fick inte upp det.



Balansera. Och kanske jag tänkte att det är ingen skillnad vem ni tror att jag är, det som är skillnad är vem jag är.

Var ska man börja om man inte kan börja där var man vill vara?
Och om man skulle kunna vara där om man riktigt vill, ska man vara det då? Eller blir det falskt?
Man börjar där man är med det man har. Ja jag vet. Men jag vill så mycket mera. Ofta slås jag av känslan av att jag vill så mycket så att jag inte kan göra någonting.

Och jag missade henne och hennes röda cykel. Det handlar om sekunder. Jag vet inte om hon grät. Jag kommer aldrig få veta. Hon satte sin näsduk i handväskan och försvann.

Alla steg låter så konstiga, om jag vänder upp huvudet ser de inte konstiga ut. De ser ut som vanliga människor, Med sportjackor och hästsvans.

Hur kan jag hjälpa dig?
Hur kan jag sluta vara rädd för dig?
Måste jag nå dig?
Har jag ansvar för dig?

Vem har ansvar för mig?


But give me love over, love over, love over this.

Det är liksom aldrig tillräckligt.
Men det är så det är.

Saker som en vän som flög till Tyskland, en bror som sätter sina ben i min famn och drömmer om guitar hero och en godhjärtad liten syster som lånar böcker ifrån bokbussen och som aldrig skulle vilja göra någon något ont.

- Min sten, tänkte jag

Men vad betyder det för mig? Allting handlar om hur det är på riktigt. Inte hur det ser ut, inte bilden, utan hjärtat och blodet och insidan och alla de där sakerna man talar om att äkta skönhet kommer ifrån. Men jag gör ofta saker till vad de inte är, och det kan vara roligt, det kan vara konst, och ibland kanske det kan vara sant. imagination. Och kanske det som andra tänker är fel. Kanske det kan vara så. Kanske jag är den enda i hela världen som förstår.
För det känns sannare än blottad verklighet. Som liksom mera verkar vara någon slags blindhet än ett svar.

- Vem vet? inte du, tänkte jag sedan

Om jag ändå hade tagit tag i dig den gången och aldrig släppt dig
jag menar det är en radikal sak att göra - kanske i onödan
men nu vet jag att det kunde ha gjort skillnad

så vad är du värd?
vad är ett liv värt?

hur ska man kunna leva utan att drabbas av alla de där sakerna som bara händer
de där sakerna som inte får hända
men som ändå händer
som ett barn under en lastbil
eller en ung man, hittad i vattnet - död

Idag har jag saknat. Jag saknar gymnasiet fastän jag är där. Det känns faktist inte alls roligt att jag ska sluta, och läsperiod? Vad blir det för en tid egentligen? Jag vill ju vara i skolan. Kanske det låter konstigt. Funderar på att sätta in kurser då också, men det blir ju ändå inte samma sak. Egentligen handlar det väl bara om att jag har problem med att gå vidare ifrån ett system jag vant mig vid. Sedan när det gått över kommer jag väl vara glad. Och jag kommer göra viktigare saker, saker som kommer betyda mycket mer för mig än den här tiden gjorde, men ändå. Jag cyklade till och från skolan idag. När jag kommit fram sa jag till Malin att jag sett två röda döda rävar! Hon hade bara sett gråa hon. Hm hon kan vara är färgblind. Inte helt omöjligt. Men hon ser nog röda vinbär åtminstone.

Vi hade en andakt och en tyst minut för offren och de anhöriga från skolmassakern i Kauhajoki. Det kändes speciellt att få sitta där på golvet tillsammans med alla under tystnad. Det var väldigt fint och jag tror människor brydde sig.

Hemma äter jag surskorpor och läser Bamse med Benjamin. Jag skulle vilja skriva. Men det går inte riktigt. Jag upplever att min inspiration är ganska skör och att jag är dålig på att ta hand om den. Den blir liksom stulen om det går för länge. Jag kan bli så inspirerad av små saker, jag får liksom en inre idé om den där saken som känns väldigt betydelsefull och sånt skulle jag vilja få nedskrivet. Någon gång har det nog gått.
Jag är mycket nöjd med min skriftliga del av engelska för övrigt. Om det nu betyder något. inte vet jag.

Idag tyckte jag om sån där technobas som bondar har på då dom kör runt torget, jag kände mig nästan som en! yeah. Bara att jag inte hade någon lippis. Jag träffade två utanför sale. Ena var en lillebror. Då kändes inte min cykelhjälm så cool som den brukar.

JJ heller - Only love remains
(I know that I'm a shadow but I'm dancing in your light)

Jag säger och tänker dåliga saker, jag gör fel. Men jag vet att för Gud är det inget hinder, han tänker använda mig. Han tänker det. För vägen är öppen, det finns ingen mur mera. Den rasade. Och jag springer. Jag dansar!

Igår var en händelserik dag. Jag upplvede flera spännande saker:
Jag skrev engelska student. Jag blev glad av en nyckelpiga. Jag fick punktering på min röda cykel som jag skulle cykla till stan på. Jag tittade på vi på saltkråkan med finsk dubbning!! Jag åkte omkring med en trafikdåre, spenderade bl.a lite tid uppe på en trottoar. Jag upptäckte den gregorianska cover musiken som Andreas pappa lyssnade på när han var 35. Jag åt grön tallrik på rax. Jag gick till Nicolinas lägenhet där det var ungdomsmöte. Vi pratade om att leva nära Gud. Och sen så sa alla vad de var bra på. Jag tyckte det var riktigt intressant. Vi skulle leka capture the flag men det blev till en helt ny inomhus lek som kan kallas solis i graderoben och jag kan aldrig glömma bilden i mitt inre av Jonas som springer runt iklädd Niccos tröja och skriker. Det var helvilt. Sedan spelade vi pidron. Jo det var faktist jätteroligt.

Igår kväll låg jag i min säng i mörkret och talade högt för mig själv. Jag berättade om ett möte. Min historia. Men också någon annas. Jag märkte att jag kände mig tacksam. Det ska jag göra oftare, berätta om mitt liv och mina möten med människor åt mig själv. För det har faktist varit verkligt, och det betyder något.

Jag vill leva i eftertanke, tänker jag ofta
Jag kan vara så impulsiv och intensiv ibland att jag glömmer att jag vill tänka också
Och att jag vill äta röda vinbär långsamt. och att jag vill lära känna människor ordentligt. För dom är verkliga. Och dom betyder något.



Damien Rice - 9 crimes
Då jag städade tänkte jag på speciella människor som dricker te

Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom
Rom 12:2

Idag skrev jag mo textkompetens och jag åt många mörklila vindruvor, men jag behövde bara gå en gång på wessa, vilket var lite synd för det var ett helt spännande inslag i min förmiddag som bestod av 6 h stillasittande. Men jag trivdes.. Pulpeten var mörkbrun. Det kändes fint. Lite högtidligt nog.
Ikväll blev jag så inspirerad, och Gud berörde mig. Så nu har jag saker att tänka på, det får jag inte glömma. Inte låta det bli känslor som man kände en gång. Som inte blev verkliga. Nej.

 

Anna Bergendahl, 16 år - have a heart

En till dag...
Och jag har spenderat en stor del av denna dag på hvc. Jag såg lippismannen! Jag såg honom! Det var mäktigt. Det finns altså en äldre herre på hvc med väldigt bruna ögon och han samlar på lippisar. Han går runt med en rullator där han har ungefär trettio lippisar uppradade och så går han runt med den och frågar alla i personalen om de har någon lippis han kunde få. Jag har inte sett det med egna ögon men det sägs att hans rum är fullt av massa lippisar! Tänk vilket liv han har. Hans röst var knärrig. Kanske han får vara med i min studentuppsats. Orsaken till att jag valde att spendera tid på en hälsovårdscentral var altså för att jag hade tandläkartid och hål, nu märkte jag att det här är världens chans att dra en ordvits jag menar jag hade tandläkartid och HÅL (altså håltimme inte hål i tanden) skit kul. Nästan som Benna och Emelie idag

Jag: Ja ha vari vi tandhygienisten, hon to bort tandsten, de to sjuukt. Men jag ha aldri haft nå hål så de e därför jag har myki tandsten. ha ni haft myki hål?
Benna: Nää jag har ganska myki kurser...
Emelie: Ja jag har full period jag

hehhe

Senare for jag till Edit med Nattie på pakethållaren. Det var så roligt att tala med henne! Hon berättar saker för mig, med inlevelse. Edit och jag funderade över våra ny generation grupper och satt ute i gräset på deras grannars gräsmatta och tyckte att hösten var fin och att Jesus är hoppet för vår värld och våra skolor. Vi fick äppelkaka och Frank Ådahl i köket. Jonnis spelade playstation.
 Hemma ser vi på idol. Anna var speciell. Känsla.
Nu ska jag sova för imorgon ska jag upp och vara pigg.
Jag trivs, jag klarar mig. Studenten är trevlig, jag ska köpa mat imorgon till i övermorgon då jag ska skriva textkompetens. Jag ser framemot att tejpa över all text på burkarna.

Jag sitter här hemma i musikrummet och lyssnar på glad musik. När jag kommer hem på kvällar vill jag ofta gå till datorn en stund, jag tänker att det kan bli spännande. Förut hände massa saker via internet. tyckte jag. Jag skrev långa meddelanden till kolikbarn från göteborg och till pojken som säkert blir pilot. Och det var spännande. Man sökte varandra, sökte sig själv, blev kär någongång, blev inspirerad och intresserad. Saker var känsliga då. Det fanns hemligheter. Nu är det inte hemligt längre. De där sakerna står istället som öppnade mjölkkartonger på köksbordet med sina opoetiska innehållsförteckningar. Och de står där för att någon behövde dricka. Inte för något annat. Så känns det. Men då vet jag ändå att hur det än ser ut så finns det något mera. Något djuptliggande som verkligen betyder något. Därför kan jag bli så glad, då en pojke i en bil på väg hem från något ställe säjer "oj nu skulle jag kunna skriva en dikt".



klockan är halv två igen

jag träffade hanna i stan och vi fikade smörgås. pratade om livet. Jag träffade en annan hanna senare och jag fick sitta på hennes pakethållare och sova i hennes andra säng. Förrän vi somnade lyssnade vi på emiliana torrini och pratade. På morgonen sjöng hon igen. idag är det fredag och min kalender väntar på att fyllas med ännu ett år. Ett liv.




JJ Heller - Small

Det är inte hur mycket vi gör något, utan hur mycket kärlek vi stoppar i det vi gör.
Det är inte hur mycket vi ger. Utan hur mycket kärlek vi vi stoppar in i givandet.
Vi kan inte göra stora saker, bara små saker med stor kärlek.
Moder Teresa

wow det här är numa numa boy...



Han har blivit jättekänd. Och det förstår man ju.

Vaknade idag med glädje i magen. Jag gör det nuförtiden. Det är Jesus. Och det finns så mycket man kunde säga...
Han gör min dag. Han gör mig levande och fri. "Gläd dig alltid i Herren" läste vi idag på ng. Alltid, alltid. Den glädjen är viktigare än allt runtomkring, den är alltid större, så då gör det inget hur alla omständigheter är och hur dåligt allt verkar vara. Det behöver faktist inte påverka dig. För glädjen i Gud är alltid större.

Igår kväll såg jag ett träd. Stort och grönt. Sedan somnade jag. Och det  var kvar när jag vaknade.

Igår, den 27 augusti, firade jag Fia och Cindy Slezsynsky tjocka dagen. It was nice! Men vi lyckades inte helt och hållet, för vi gick i trappor, men sedan åt vi upp oss igen. yeah

Idag gick jag i duschen. Lite snygg ska man väl vara när man tar skolfoto. När vi varit i skolan en stund fick jag och Fia tidernas idé! Vi skulle ta kompisfoto med Hasse. Det skulle vara klockren sammanfattning av vår gymnasietid. När vi ätit mat sprang vi ikapp honom och frågade snällt "Haaans.." Men han sa nej. Och sedan sa han aldrig i livet. Och sedan sa han att vi är besatta av honom och borde anmälas. Och det är ju faktist sant. Sen gick vi regniga och tog våra enskilda foton med våra drömmar i kras. Men snygga var vi. I alla fall.

Det här var också en tid. Upp till kamp. Tänk att en tv-serie kan ge så starka minnen. Och det kändes så äkta.