Nyckeln i din ficka

Åker hem i bil med smattrande regn mot rutorna. Sjunger finska barnsånger med fel ord och har mycket bra att tänka på.

Jag kom just hem ifrån Ung Utterö. Vi är några stycken som är ansvariga för att ha ungdomssamlingar på Utterö fredagar och det har varit så bra så bra. Tänk att få träffa ungdomar och berätta för dom om Jesus. Ikväll hade vi Utterö's got talent, de delades in i grupper och alla grupper fick varsin talang som de skulle visa upp. Det var bl.a buktal, stand-upkomik, acapellasång, servettvikning, cheerleading osv. Trolleri-gruppen vann! De sågade bl.a itu Pontus och satte ihop han igen. Det var roligt. Andakterna har varit så intressanta att få vara med och leda och ta del av. Särskilt förra gången var det som att alla kom inför Gud ärligt på något sätt. Det är nog speciellt då det blir så. Det bästa.

Men det som är jobbigt är ju då man märker att en del helt enkelt inte längtar efter Gud. Det är så frustrerande. Dom missar så mycket. Och på samma gång är väl inte det deras fel heller. Men oh vad jag vill få vara med och få se människor möta och lära känna Jesus. På riktigt.

Jag hittade den här låten en dag.  Det var en live-inspelning på youtube med dåligt ljud så jag kunde inte höra vad han sjöng, kunde inte hitta texten på internet heller, men ändå kunde jag höra att det var en text som jag skulle betyda något. Jag kunde inte släppa låten. Idag hittade jag texten på en svensk killes blogg.

"Den skrevs på fem minuter - som om den redan fanns" säger han i början.

Våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar
som aldrig blev av
och dom lögner vi levde
och stannade i
dom vi blev och dom
vi ville bli
alla tårar som ingen torka bort
och det underbara
så kort
dom som svek oss och dom
som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

Du som bar mig igenom
bär mig igen
bär mig nu
och bär mig ända hem

 

Jonathan Johansson (Psalm noll noll)

Den är så enkel och så talande. Den säger inte allt, men det är inte poängen heller. Den bara berättar till mig hur det är, fast det inte borde vara så, så är det så. Och tillslut så är man bara kvar med drömmarna läckande ur håliga jeansfickor och allting man hade ordnat så fint kanske ändå inte var så sant som man trodde.
Jag tror inte alls på att ingenting lyckas och att hela ens liv bara blir kaos och skit, men det är mycket som inte blir som man tänkt. Och så är man där med sina håliga jeans, med sina bara knän emot marken. Och då kan man sjunga bär mig igen, bär mig nu, och bär mig ända hem.

Jag tror jag ska börja vara den jag vill vara.
- Vad tycker du? frågar jag
- Det låter utmärkt, svarar Bob Hansson
Fast det låtsas jag bara. Det är trevligt att låtsas med honom. Låtsasfnissa och förstå och han har randiga tröjor. Det gör all skillnad. Vet du det?
- Nå nej, svarar du.

Gonatt.