Nyckeln i din ficka

Han är min sång och min glädje. Killen med armhålorna två meter ovanför marken. I morse när jag slog upp ögonen var han det första jag såg. Hahaha. Tack för att du finns.

Sen kan man ju fundera på helt andra saker. Fast det gör jag inte nu.

Tänk att få göra något helt annat. Jag ska bli vig, läsa kloka böcker, läsa Bibeln, skriva saker och brev, spela piano, lära känna massa fina platser ute i naturen, och människor, bli proffs på Bennas breakdance och lära mig lite finska.

Än hinner jag.

Människor kan bli främlingar. Jag har märkt det. Jag antar att det inte är någons fel, eller någons tanke, utan att det bara blir så. Det finns olika anledningar.
En dag står man plötsligt där och och ser in i ett par ögon som mera liknar en nacke. Och fastän det ser ut som att man borde kunna nå fram, och man sträcker ut handen, ju mera uppenbart blir det hur långt ifrån varandra man står.
Och det är då som det tar sjukt.

- Det som är värre än att en vän blir en ovän är att en vän blir en främling, tänker jag

We might as well be strangers in another town, we might as well be living in a different world we might as well, we might as well, we might as well, be strangers
Keane

                                                                   Hej fina ljusa kvällar. Kan ni bli mirakel.

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Jag har gått i idé. Men inte helt utan orsak, fenomenet kallas studentskrivningsstress. Men jag har lugnat mig. Jag ska göra mitt bästa helt enkelt. Sedan när blev det här så viktigt egentligen? Var det inte jag som bohemiskt slängde ur mig att studentskrivningar är en forrest gump fjäder i duntäckesfabriken. Nä det var inte jag, men ändå, jag kunde ha sagt det. Och så all denna uppståndelse sen, med dunfåglarna. Kanske jag borde ta ställning här på min blogg nu och vara insatt, men det där har jag faktist helt missat. Och jag tänker inte googla heller. Så det är så. De här blir ju nästan politiskt ändå. Jag har en viss åsikt om att jag inte vill, när jag skriver, ta så tydliga normativa ställningstaganden men jag vet inte om jag lyckas. Hela jag är så normativ så det är inte klokt. Om man nu kan säga så. Inte vet jag.

När jag var i Spanien i en park med Santtu Backman för ungefär två år sedan snart så stod det jag älskar dej på väggen bakom parkbänken där vi satt. Vilken upptäckt. Undrar vem det var som skrev det, om jag riktigt skulle vilja, skulle jag kunna ta det som min livsuppgift att ta reda på det, jag menar det finns inte hur många svenskspråkiga som helst så det är inget omöjligt uppdrag. Å andra sidan så anser jag väl mig ha viktigare saker att göra. Men om du som har skrivit det läser det här så kan du ju ge dig tillkänna. Det skulle göra mig riktigt glad.

Josefine is now a friend of Anne of Green Gables and her windowfriend Katie.
Bästa på länge!

Fast inte så bra som Göteborg och Underoath 23 april. Dagen efter min födelsedag. Helt perfekt.

Jag hittade massa gamla frukt tidningar i förra veckan i min syster Nicolinas lägenhet, och eftersom allt jag hade att underhålla mig med var alla mina filosofi och rellaböcker plus ett par skridskor (och en gitarr då för nogrannhetensskull) så satt jag på kvällarna och läste dom. Jag är alltid så nostalgisk av mig, fast jag inte ens var med då på den tiden. Dom funderade, var kristiska och hade massa drömmar och visioner. Det var så nära, så lätt att identifiera sig med. Sen på fredagskvällen efter akustisk night på doo bop stod jag Joanna och Andrea utanför och då kom en av skribenterna cyklande, tillsammans med två vänner. Utan att tänka efter utropade jag hennes namn, något jag inte vanligtvis skulle ha gjort. Men det var som att en jättenära vän hade kommit cyklande fast jag egentligen bara hade läst hennes kolumner. Hon stannade cykeln och log och jag berättade att jag hade läst hennes texter. När hon cyklade iväg tänkte jag: Tänk att hon fortfarande är hon, hon som skrev de där texterna jag läste. Jag tyckte det kändes märkligt men fint.

Damien Rice - Coconut skins

Jag har skrattat för mig själv hela dagen. Och det har varit kul. Ändå ifrån magen känns den, gladheten. Plötsligt infinner den sig bara, som en vän som står på trappan med en kappsäck fylld av roliga saker att tänka på. Och det påverkar allting, allting blir annorlunda.

Jag pratar jättemycket för mig själv har jag märkt. Är det normalt? Jag undrar faktist helt seriöst. Hur gör alla andra? Jag minns att ett tag pratade jag aldrig för mig själv, men sen så provade jag och nu är det en vana! I like it. Och så kan man prata med blommor och skedar och pianotangenter. Kanske man blir lite gälin av att vara hemma dagarna i ända. Kom hem ifrån cellen för en stund sen, det var härligt. Att få ta del av andras saker och berättelser. Tarinoita, skulle finska gubben på radion säga. Edit berättade om hennes skumma grannar med skåpbilar och konstiga maskiner och det bor en massa folk där t.ex en tant med rött hår och en shäfer som springer på Edits gård ibland. Wohoo, tänkte jag
Kunis baksida liksom. När Edit var liten låg hon och Sebastian i diken och spinkade på dom. Och jag skrattade och diskade.

/ Laleh

Såg det här programmet i julas och jag minns att det blev något vikigt. Hon sa före att låten handlar om vad som är på riktigt och vad som bara är påhittat. Jag tycker hon är rolig att titta på. Och man förstår nog att hon menar mycket.

Just nu sitter jag i skolan efter att ha spelat med mina gitarrelever. Jag lämnar alltid kvar en stund. Det är en skön tystnad inuti den här byggnaden. Idag var min filosofi bok fylld av bra saker som jag fick läsa. Jag gick runt i huset och läste högt för mig själv. Jag hade hört om en flicka som gjorde så. Det gick jättebra att läsa idag, fick mycket att tänka på. Märkte att man kan förstå i princip vad som helst bara man tar sig tid. Tänk vilken känsla. Nu ska jag sparka hemåt. Det är ganska kallt. men jag har ju pappas snygga radio hörselskydd med mig. Dom värmer mina öron och så kan jag höra på finska gubbar som pratar om teatteri. Eller lyssna på U2s nya singel ännu en gång som jag inte tycker är speciellt bra. Men kanske jag inte fattar bara. Men det gör inget. Jag trivs. Och allting bara fortsätter och jag vill förändra saker och då måste man ju helt enkelt bara göra det.

- En gång gick jag i Korsholms gymnasium, kommer jag att berätta.
Mina gymnasieår är nästan förbi. Idag var min första riktiga läslediga dag. Jag har läst om kyrkan under medeltiden och Sokrates. Jag trivs nog. Men tänk, ännu tre veckor. Undrar just hur det utvecklar sig. Det är så märkligt hur man, nästan sekunden efter att man bytt tillvaro eller situation, redan vant sig.

Jag träffade en häst uppe i kuni skogen, hon hette Helmi. Två kvinnor satt bakpå på en kärra "Skida ikapp oss om du kan!" Dom åkte väldigt långsamt så det var inte så svårt. Vi pratade om alltmöjligt. Plötsligt ökade Helmi farten och de åkte iväg. "Hejdå!" Min titta ner i marken dag blev till något fint efter det.

En kväll då jag skulle somna tänkte jag igenom mina gymnasieminnen. Jag tycker om dom.

En pojke som befinner sig i ungefär Närpes har spanskakurs via tv:n i nian, vi har just haft lektion i tian och vi kikar in och ser honom där på tv-skärmen. Några minuter senare smyger vi in och sätter upp en lapp framför kameran. "Närma dig Gud så ska han närma sig dig" Vi ser hur han kollar upp, stirrar förvånat på lappen i några sekunder, och sedan börjar gapskratta. I flera minuter sitter han där och skrattar. Det är ett roligt minne.

Hejdå abi noll nie. Ni var fina.
 

Tomas Andersson Wij krachlandade ner i mitt rum. Han har varit borta nu ett tag. Men igår var han där igen. Och han berättade till mig om höga berget. Vad han fattade många saker som jag inte har insett att man kan fatta. Som jag inte har förstått att det finns möjliga svar på. Han gav sina svar. Dom var inga essäer. Dom var en liten pojke som vejde för brunnlock på gatan med en alldeles för stor ryggsäck på ryggen, och han klättrade upp i trädet, som sträckte sina grenar upp mot himlen.

Höga berget
Hur vi formas till slut
Gudagnistan flammar till
och dör ut
Någon sa våra namn
och vi vände oss om
Du vad fel vi tog
Du vad rätt vi tog

Scenes of you come rushing through
You are breaking me down
So break me into pieces
That will grow in the ground
I know that I deserve to die
For the murder in my heart
So be gentle with me Jesus
As you tear me apart

Please kill the liar
Kill the thief in me
You know that I am tired of their cruelty
Breathe into my spirit
Breathe into my veins
Until only love remains

You burn away the ropes that bind
And hold me to the earth
The fire only leaves behind whatever is of worth
I begin to see reality
For the first time in my life
I know that I’m a shadow
But I’m dancing in your light

Teach me to be humble
Call me from the grave
Show me how to walk with you upon the waves
Breathe into my spirit
Breathe into my veins
Until only love remains

JJ Heller - Until only love remains

Hej och tack för den fina dag det blev. För det blev faktist det. Grattis på komplimangdagen. Bästa var nog den fina hysteriska sockkomplimangen jag fick. Jag kan nog skratta då jag tänker på det. Han var så galen. Nu har jag kommit hem ifrån cellen hos Sannah. Mina cellisar e så finast! Vi planerade program till fria förmågors kväll som är på fredag i Sion. Vi hade kul. Diskuterade allt möjligt. Läste världens bästa bibelställen. Bibeln är Guds skattkarta till oss, sa norrmannen.
När jag blundar ser jag Edit i vit basker framför mig och hon flinar så där fint. Hon står på min röda sparkstötting.

Snart vill jag ha sommar! Men inte för fort. Man måste planera allt roligt man ska göra först. Skaffa jobb också, jaa. Eh.

Joanna idag älskade jag Brighty lite. Fast inte som du.
Bright eyes - Bowl of oranges

Knasdag. Nu är det dags att gå och sova. Sedan vakna. Jag hoppas på en finfin dag imorgon. Jag ber att den ska få bli betydelsefull. Inte en titta ner i marken dag. Man kan bestämma sig lite, men nog är det annat än det som bestämmer ens dag också.

Idag for jag med Mimmi på teater. Den hette "Under regnbågen". Den var intressant. Jag trivs med att gå på teater. Känns lagom kulturellt och sofistikerat.

Imorse då jag vaknade alldeles för sent tog jag upp en bok jag slutat läsa och bläddrade fram till bokmärket som var en komihåg lapp jag hade glömt. Jag blev förundrad över hur noga och koncentrerat jag läste. Det måste vara en bra bok.
Vår kultur ser friheten som vägen till det sanna livet. Frihet från absoluta sanningar, traditioner, begränsningar, moral... Den gränslösa friheten ska göra oss sanna och hjälpa oss till ett autentiskt liv. För Jesus är perspektivet det omvända: Friheten kan aldrig göra oss sanna - det är sanningen som ska göra oss fria

Ur "Kristen på goda grunder" av Stefan Gustavsson

                  

Ur "Once"

Frid!

I mitt huvud hör jag gång på gång
- Ja hur det nu sen är...
 Och visst är det väl så. Men man måste ändå kunna leva, ett riktigt liv. Som inte är på låtsas och manipulerat utan klart och äkta. Och det måste ändå kunna finnas sanning.




Mina fingar längtar efter att kunna spela piano.

Hej. Nu är det så där att jag borde sova igen. Och det ska jag nog. Skulle gärna skriva något men bilder rusar förbi mig i mitt huvud och jag vet inte om jag kan säga att de betyder något för mig. Som skulle vara värt någonting. Saker ska ju betyda och vara värda. Någonting. Vad är den där vita tröjan med svart text? Vad är ett leende? Jag undrar.



 En random youtube människa kan man kalla honom. En stund fick jag vara med i hans liv. Och jag fick se hans julgran.
Han spelar Coldplay- Postcards from far away

mörkbla sjömanspojke som lyssnar på radiohead i stora hörlurar.
Han säger något roligt
på ett kreativt sätt, så att jag blir inspirerad
och kinaskor på fötterna
tiden i livet, höjdpunkten
/dalarna sakta nedåt
moln över himlen som inte har förlorat sina historier, sina karktärsdrag
jag ligger raklång och jag ser dem, berättar dem för ett odefinierat ansikte
och jag är fri, för jag kan inte vara fel, jag är så rätt, så rätt
verkligheterna ligger som salar omkring oss
men vi hittar en bubbla, ett eget rum
en verklig verklighet

Igår kväll när jag skulle sova så tog jag upp min bibel och började läsa. Och jag läste: Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Över allt detta ska ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Kolosserbrevet 3:12-14

De här orden sa mig så mycket.



Jag känner mig inspirerad men begränsad. Vill hoppa över gränserna men i luften trasslar jag in min ena fot i dem.
Ibland måste man vänta. Växa.
Idag for jag ut och skidade. Luften var iskall. Jag började tänka.Sen kom jag in i värmen och spelade monopol med Bebbe och Mamma. Mamma blev en riktig krösus och tog över hela stan. Sen delade vi på en burk frysta jordgubbar.

Belle and Sebastian - Piazza, New York Catcher

Imorgon far vi till Ekenäs! Ser framemot det. Tack för alla fina dagar jag har.

Jag vill bryta mig lös ifrån alla saker jag vet att inte stämmer. Felaktiga saker finns inuti som styr ens tankar och hindrar en ifrån att vara fri. Om man kunde slippa sin kappsäck och åka iväg på bussen som jag och Ellie gjorde idag och sedan åka ut på den där ängen.

Jag vill ju vara en bra människa.