Nyckeln i din ficka

När vi gick på gatorna i Göteborg sa jag att det skulle vara kul att se någon random människa från en idol audition som man kom ihåg. På tågstationen i Göteborg hittade jag honom. Kenny Lundström ifrån fjolårets idol. Där satt han och var en människa. Det tyckte jag var ganska coolt. :)

Tänk att du älskar en liten människa som jag
tänk att du älskar en liten människa

Raderna brukar eka i mitt huvud. Först kan de betyda "blablabla ja det där har man ju hört förut" och sedan kan dom överträda den gräns som går emellan, och börja betyda det de faktist betyder.

Jag kom hem ifrån Sverige resan igår. Helt unik resa! Massor med märkligt fina människomöten. Sådana som kittlar i mitt hjärta och får mig att vilja skratta och gråta. Så verkliga.

En liten flicka gick omkring i stadsparken i Uppsala och sjöng sånger hon själv hittade på.
- Vad fint du sjunger, sa jag
- Min mormor är död, sa hon

Jag skulle ha velat krama henne hårt. Men jag tänkte att en del föräldrar kan bli oroliga av främlingar som kramar deras barn. Istället sa jag något om himlen. Innan hennes pappa ropade Nora vi ska köpa glass nu frågade hon mig om jag varit i Pelle Svanslös hus. Det hade hon.

Anna har ett stetoskop som är karibiskt blått! Vi lyssnade på våra hjärtan. Efter Pianisten på en så sprakande kanal så att man blev nostalgisk, kan man prata om saker man aldrig skulle prata om klockan två på dagen.

Det är fränt när det exploderar, ska jag säga dig


 Studentklänningglädje


Göteborg


Pannkakskyrkan.. bäst!




Uppsala

Idag gick jag och Nathalie ut i skogen och klättrade. Vi undersökte stenar och grottor och träd och tänkte på rävar och björnar. Vi åt lite koda också. Det var kul. Jag kände mig som en del av alltihopa. Klockan halv sju hade vi skräpplockar-cell hos Edit. Vi kröp i Kunis diken efter tobakspaket, godispapper, och någon mjölkkartong (icke att förglömma den fräscha döda råttan vid vägkanten) Efteråt då vi gick med våra svarta säckar till eko-punkten kände vi att vi faktist hade slitit. Vi var smutsiga och trötta. Det var så skönt att få känna det! Det påminde om förut då jag kom hem på sommarkvällarna med smutsiga kläder och skrubbade knän efter att jag hade sprungit omkring hela dagen. Då känner man att man lever. Man äter inte för att man är uttråkad och man springer inte för att motionera. Allting är så naturligt. Jag längtar ofta dit. En förlorad plats. Men jag kan nog ta mig tillbaka. Om jag vill. För jag är fortfarande jag. Jag tror att mina förlorade platser finns inom mig. Där finns dom alltid. Fast vägen dit är inte alltid särskilt rak.

Värst vad ryssar är delaktiga i mitt liv nuförtiden. Inatt åker vi iväg. Det blir mysigt. Hoppas det regnar då vi åker. Vi ska alltså åka dit med Ichtys över påsken. Vi ska besöka ett barnhem, ett pojkfängelse, ett handikappcenter, en skola och en luthersk kyrka. Det blir nog väldigt intressant tror jag. Hoppas att dom tycker om oss fast vi inte luktar som dom.

Jag ska hälsa från dig Malin, jag kanske träffar Nikolaj! Då ska jag berätta om dina planer.

Idag blir jag lycklig, nästan sommarlycklig, av Nick Drake som sjunger till Hazey Jane. Hans röst är så mjuk, men ändå inte tunn. Och hans engelska engelska känns som sanning för mig. Fast inte banbrytande sån, utan enkel och lätt.
När jag satt och läste hans låttexter tog jag fram en svensk-engelsk ordbok för att söka upp vissa ord som jag inte förstod. Då kom jag att tänka på lyckan jag brukar känna när man söker ett ord och märker att det står överst i kanten på sidan. Jag vet inte varför men det gör mig alltid glad, och lättad. Det man letade efter fanns där, tydligt. Så är det verkligen inte i alla situationer under kategorin letande.

Det är egentligen sent nu. Men jag har inga tider att passa. Och låt mig vara fri nu bara, tack. Tack!

Nick Drake tog väl inte självmord? Om han gjorde det så säg inte till mig. För mig är han lycklig.



Nick Drake - Hazey Jane II

They tell you where you need to go, they tell you when you need to leave
they tell you what you need to know, they tell you who you need to be

But everything inside you knows there's more then what you've heard there's so much more than empty conversations filled with empty words

Jon Foreman

Det har blivit många långa promenader på senare tid. Jag brukar inte tycka om att ta mig så långsamt fram, men nu har det känts mycket behövligt. Det är ju faktist det mest naturliga viset att komma någonstans och därifrån. Jag har lyssnat på musik, och på Momo eller kampen om tiden, och funderat på saker som jag vill skriva. Jag har också tänkt på människor. Jag stiger på isbelagda vattenpottar för att få höra det ljuvliga krasande ljudet av is som går sönder under mina skor. Med stegen i mina egna fotspår på väg åt motsatt håll går jag hemåt.

"If I could not hold a pen
 I would write of you on my heart instead"