Nyckeln i din ficka

Jag har gått i idé. Men inte helt utan orsak, fenomenet kallas studentskrivningsstress. Men jag har lugnat mig. Jag ska göra mitt bästa helt enkelt. Sedan när blev det här så viktigt egentligen? Var det inte jag som bohemiskt slängde ur mig att studentskrivningar är en forrest gump fjäder i duntäckesfabriken. Nä det var inte jag, men ändå, jag kunde ha sagt det. Och så all denna uppståndelse sen, med dunfåglarna. Kanske jag borde ta ställning här på min blogg nu och vara insatt, men det där har jag faktist helt missat. Och jag tänker inte googla heller. Så det är så. De här blir ju nästan politiskt ändå. Jag har en viss åsikt om att jag inte vill, när jag skriver, ta så tydliga normativa ställningstaganden men jag vet inte om jag lyckas. Hela jag är så normativ så det är inte klokt. Om man nu kan säga så. Inte vet jag.

När jag var i Spanien i en park med Santtu Backman för ungefär två år sedan snart så stod det jag älskar dej på väggen bakom parkbänken där vi satt. Vilken upptäckt. Undrar vem det var som skrev det, om jag riktigt skulle vilja, skulle jag kunna ta det som min livsuppgift att ta reda på det, jag menar det finns inte hur många svenskspråkiga som helst så det är inget omöjligt uppdrag. Å andra sidan så anser jag väl mig ha viktigare saker att göra. Men om du som har skrivit det läser det här så kan du ju ge dig tillkänna. Det skulle göra mig riktigt glad.

Josefine is now a friend of Anne of Green Gables and her windowfriend Katie.
Bästa på länge!

Fast inte så bra som Göteborg och Underoath 23 april. Dagen efter min födelsedag. Helt perfekt.