Nyckeln i din ficka

Jag har skrattat för mig själv hela dagen. Och det har varit kul. Ändå ifrån magen känns den, gladheten. Plötsligt infinner den sig bara, som en vän som står på trappan med en kappsäck fylld av roliga saker att tänka på. Och det påverkar allting, allting blir annorlunda.

Jag pratar jättemycket för mig själv har jag märkt. Är det normalt? Jag undrar faktist helt seriöst. Hur gör alla andra? Jag minns att ett tag pratade jag aldrig för mig själv, men sen så provade jag och nu är det en vana! I like it. Och så kan man prata med blommor och skedar och pianotangenter. Kanske man blir lite gälin av att vara hemma dagarna i ända. Kom hem ifrån cellen för en stund sen, det var härligt. Att få ta del av andras saker och berättelser. Tarinoita, skulle finska gubben på radion säga. Edit berättade om hennes skumma grannar med skåpbilar och konstiga maskiner och det bor en massa folk där t.ex en tant med rött hår och en shäfer som springer på Edits gård ibland. Wohoo, tänkte jag
Kunis baksida liksom. När Edit var liten låg hon och Sebastian i diken och spinkade på dom. Och jag skrattade och diskade.