Nyckeln i din ficka

Vem där? måste vara världens bästa spel. I helgen så ändrade jag Nicolina och benjamin om reglerna lite och bestämde att frågorna inte får handla om någonting om deras utseende utan att det måste vara något om personens inre. t.ex Går din person på yoga? Äter din person sömnmedicin? Har din person disktrasefobi? Det var väldigt roligt, och en aning beroendeframkallande. Det finaste var min bror som verkligen satte sig in i de här människornas själsliv, han kollade noga på dom innan han bestämde sig för vem som har varit utbyteselev i Oravais och vilka som inte hade det. När Bebbe skulle välja kort så blev det hela tiden Joe. När vi dagen efter skulle spela igen så tänke vi högt: Bara du inte tar upp Joe nu. Men det gjorde han! Så vi tycker faktist han är lite obehaglig. Fast snygga glasögon har han. Men inget går upp emot Bill! Som samlar på äggkoppar och inte är varmt troende. Och så Tom. Som är galen i huvudet. Och sedan Peter som joggar regelbundet. Jag gillar dom starkt. Dom är nog lite mina vänner.

My life is brilliant, sjunger det

Jag ser framemot...
Fredag kväll på doo bop, speciellt Jonk.

Jag har träffat fyra fina flickor idag. Vi åt glass och pratade och applåderade åt Brighty och Sufjan men mest åt de söta japanerna och sen dansade vi lite till yeeeah I tell you what i want what I really really want so tell me what you want what you really really want! Jag var Emma! Dom fyra flickorna sa roliga saker men sen åkte jag hem med min pappa i vår blåa bil.

Och mössen dansar också.

Jag tycker jag får finnas på olika spännande platser hela tiden nuförtiden. Kokkolabussen som är full med människor som talar olika språk, en flicka jag känner igen, och en liten pojke (kanske fem år) som bor hos sin pappa i jakobstad i veckorna och hos sin mamma i vasa på helgerna. Han provar olika ringsignaler på sin telefon och vänder på huvudet ibland och tittar på mig. Jag och flickan brevid mig fnissar åt honom. En annan plats var Hannas konstgrupp idag. Det var skönt och fridfullt och Sufjan sjöng till mig och vi talade om saker man faktist vill tala om. En till plats kan vara ute på moippevägen med Elin och hennes galne hund Casper. Och sedan finns också en plats då jag Joanna och Andrea går över Brändö bro (som den kanske inte heter) tillsammans med Lupus (också en hund) som Joanna säger att är minst sjuttio år gammal. Han var ganska långsam, men han gjorde snygga hopp. Joanna cyklade hem och jag och Andrea togs iväg tilll ännu en plats. Tanten i dörren. Eva, men inte som i Eva & Adam. Hon ville prata en stund. Sedan låste hon dörren om sig.



Och nu fanns en plats här. I Nicolinas och Ediths vardagsrum. Efter diskussioner i köket och ett oläst biologikapitel.
Och jag sitter här. Det känns bra.

Tisdag klockan 14:25. Den fjortonde oktober. Min pappas fördelsedag. Och säkert någon annans. Igår gav Andrea mig en fin teckning som hon hade ritat. Som ett avskedsbrev var det nästan. Fast inte ett sorgligt. Efter jul ska hon åka till Filippinerna. Jag försover mig en hel gårdag som slutade hemma hos en 70-tals lägenhet som luktade mommo. Sedan hade jag och min syster Nicolina Gilmore night. Sånt kan vara mysigt. På morgonen ringer vi och sjunger jå må du leva till vår far och sen springer jag ikapp bussen. Jag måste ha gjort det bra för en 13-årig pojke sa att jag sprang snyggt. Då var jag faktist  cool. I skolan har vi ungdomsval och jag röstar på Björn Gustafsson. (Han fanns med på valkandidatlistan på riktigt!!) Det sa jag till radio vega också. (programmet skulle handla om ungdomor och deras politiska engagemang) Jag var verkligen ett exemplariskt exempel tyckte jag. På biologi tittar vi på vårt dagliga bröd en film om matproduktion. Den innehåller varken prat eller musik så att man inte ska bli känslomässigt styrd av något sådant medan man tittar. Det tycker jag är väldigt intressant och smart. Om du vill se ett klipp ifrån filmen kan du skriva in unser täglich brot eller our daily bread påyoutube. Jag tycker det är sevärt.

Jag vill vara relevant, tänker jag, men lyckas inte särskilt bra.

I lördags var jag ute i Vasa och fotograferade. Första gången på länge som en fotografivandring har känts genuin och behövlig. Jag såg bilder. Och jag tog dom.



Jag tyckte om människorna som tillhörde dem. Tyckte om att de gjorde något. Han märkte inte mig, han tittade mot sin vägg. Gjorde det han skulle göra. En annan kvinna stod nedanför och tittade upp mot honom. Som om hon väntade på att han skulle slänga ner sitt hår. Efter en stund gick hon därifrån.



Högre, tänkte jag. Och så försökte kvinnan med rött hår hjälpa mannen som inte fick upp låset på sin cykel. De fick inte upp det.



Balansera. Och kanske jag tänkte att det är ingen skillnad vem ni tror att jag är, det som är skillnad är vem jag är.

Var ska man börja om man inte kan börja där var man vill vara?
Och om man skulle kunna vara där om man riktigt vill, ska man vara det då? Eller blir det falskt?
Man börjar där man är med det man har. Ja jag vet. Men jag vill så mycket mera. Ofta slås jag av känslan av att jag vill så mycket så att jag inte kan göra någonting.

Och jag missade henne och hennes röda cykel. Det handlar om sekunder. Jag vet inte om hon grät. Jag kommer aldrig få veta. Hon satte sin näsduk i handväskan och försvann.

Alla steg låter så konstiga, om jag vänder upp huvudet ser de inte konstiga ut. De ser ut som vanliga människor, Med sportjackor och hästsvans.

Hur kan jag hjälpa dig?
Hur kan jag sluta vara rädd för dig?
Måste jag nå dig?
Har jag ansvar för dig?

Vem har ansvar för mig?


But give me love over, love over, love over this.

Det är liksom aldrig tillräckligt.
Men det är så det är.