Nyckeln i din ficka

När man har suttit i växthuset och kvällsfikat och lyssnat på radio efter att ha simmat med sin lillebror så kan man ju inte längre påstå att det inte känns som en riktig sommar. Och med Lars Winnerbäck i bakgrunden är det något i mig som vaknar, något gammalt och något nytt. Inte vet jag om vad jag är kan summeras i det här, men åtminstone vad jag var för en liten stund. Och det resulterade i att jag senare satte mig ner vid matbordet, och jag bara skrev som jag inte har gjort på flera månader. Och för första gången på länge hindrade jag inte mig själv, utan jag lät allting vara som det var. Fastän det kanske kan vara fel måste man låta saker vara det och ge dem en ärlig chans att förändras. Man måste rensa ut för att kunna förnyas, annars lägger sig allting på ytan och blir till en märklig röra som man aldrig kommer få någon ordning på. Det är kanske det jag håller på med just nu. Försöker få lite ordning. Ingen låtsasordning som ser bra ut, utan en som håller. Så att mitt liv verkligen kunde få bli det som jag vill att det ska vara, äkta.

Minns du Nicolina en sommar när vi såg den där lama franska filmen?
Dom bara krattade löv. Det var roligt. Jag tänker på dig när jag tänker på den.
Hoppas du har det bra.

Tiden flyger iväg som pappersflygplan. Och här är jag nu, i en tid jag inte riktigt känner igen, med hela livet framför mig. Vad som väntar har blivit ett mera diffust begrepp för mig då jag märkt att saker kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Men det vet jag, att det jag väljer idag kommer forma min morgondag. Jag är inte alldeles utkastad i en rymd utan väggar. Jag vet vart jag är på väg. Sådant får man lita på. Sådant får man tro på.

Den här sommaren har det hänt saker i mig som jag inte skulle byta ut för något i världen.



Time you know it always takes some time to fall and rise
Time you know it always takes some time to rise and shine

Idag är det sommar med fräknar på fötterna!
Kings of Convenience - Gold in the air of summer

Du lär mig livets väg, inför ditt ansikte mättas jag av glädje
Ps 16:11

Jag är ensam hemma efter en intensiv lägervecka. Jag har dansat, lekt, krypit runt i skogen, haft vattenkrig, berättat om Jesus, flätat hår, ätiti godis, flippat i ledarummet, blivit ormbiten och gjort ett nattligt besök på akuten. Med andra ord allt som man ska göra på ett riktigt läger.

Jag har hunnit tänka en del också.

Ibland tänker jag precis så här: Om jag ändå kunde vara som förr.
Ibland tänker jag precis tvärtom.

Det är en nygammal revolution, som man kan hatälska hur mycket man vill. Men allting ska inte gå förlorat för att bytas ut, en del måste gå förlorat för att vinnas igen.

För några veckor sedan var det en person som frågade mig saker, jag minns inte exakt vad det hela handlade om, men han uppmanade mig att svara instinktivt. Jag tyckte det var intressant att han tänkte så, och jag gjorde som han sa. Det hände något då, jag märkte att jag, i min strävan efter att leva genomtänkt, hade glömt bort att gå på känsla. Jag har under en tid tvivlat mycket på känsla och instinkt och tänkt att sanningen måste vara mycket mera invecklad än så. Men då jag svarade på hans frågor, så kändes hela den tanken främmande och när jag märkte vad jag svarade var det som att jag fick kontakt med en del av mig själv som varit försvunnen.

Tänk att det kan bli så här, och på alla möjliga vis. Vilka upptäcksfärder man kan göra inuti sig själv.

Nu börjar det igen.



Relient K - Come right out and say it

Jag har just suttit och tittat på bilder av vackra människor. Det finns människor som är så oerhört vackra så det tar sjukt i magen.

Tänk att jag har fått lära känna såna.

A, min bäst i världen. Jag önskar att du kunde sova över hos mig så att vi kunde skjuta ihop sängarna och äta glass mitt i natten och prata om världsproblem och klättra upp på taket och köra upp på trottoaren med din bil och springa ut igenom dörren och ner till havet med asfalten mellan tårna och låta allting vara alldeles oslagbart. 

Jag minns en bok. Den var åtminstone från 70-talet och Nicolina hade ritat inuti den med tjocka färgpennor. Den handlar om en liten pojke och hans pappa som alltid är försenad till bussen. Den lilla pojken brukar vinka i fönstret och efteråt  brukar han och fundera vart hans pappa och alla andra portföljgubbar egentligen åker med den där bussen. Han ser framför sig hur de åker ut till en äng där dom har en stor picknick tillsammans, simmar i sina kalsonger och dansar och leker.

Jag tycker om den boken.

Jag har börjat förstå nu att den här tiden håller på att ta slut. Precis som andra tider tagit slut förut. Och då säger man tack & adjö och vad fint att ni kom kanske vi ses igen? Och det kanske man gör. Men det är bara nu som det är så här.

Jag önskar många saker ibland. Att jag kunde vara mer. Men när jag ser omkring mig blir jag glad. Jag ser någonting vackert. Och då fattar jag hur onödigt det är att gräma mig över allt jag inte är. 

Mer och mer fattar jag hur överskattat det är att fokusera på sig själv. Igenom allt självförverkligande och all bevisning lyser det så tydligt igenom, meningslösheten. Och det slår mig, mitt liv handlar inte om mig, det handlar om andra. 

Jag har ofta funderat så mycket på hur andra uppfattar mig att jag helt har glömt bort att fundera över vem de på riktigt är. Jag tror jag har förlorat mycket på det.

Imorgon är han uppstånden. It's a beautiful day.

Det finns platser som inte går att mäta. Platser som väljer själv var de finns. Ibland kan det bli så där, att när man minst anar det, så faller en sån här plats över en. Tillexempel i en tambur en mycket nödvändig tisdag. Och den där platsen som varit förlorad är nu plötsligt överallt, som om den aldrig varit försvunnen.

På ett vis tycker jag inte om att jag är så nostalgisk. På senare tid har det känts aningen överskattat. På samma gång kan jag inte förneka hur jag grips av det där som funnits. Som en gång har varit precis som den här dagen. Jag kan tycka att människor är så okänsliga ibland, de kan tala om saker som att de är vad som helst. Och så kan de glömma saker. Viktiga saker. Men det är då jag förstår att det inte finns några autentiska upplevelser med dem som jag har samlat i mitt huvud och att det enda jag kan göra är att ta vara på dom på bästa sätt.

Ibland kommer jag kika i dina ögon och veta vad vi var för länge sen, vad vi var som vi inte är längre. Det är inget att sörja tror jag, för fast jag inte ser det i dina ögon så vet jag det. Och det är väl vad jag har. Det finns inte så mycket mer att begära.

Ibland befinner man sig som mitt i ett märkligt strömavbrott. Där ljusen släcks och när de tänds igen är allting annorlunda. Det är samma rum, samma väggar och golv. Men allting är annorlunda. Och det bara måste vara så...

Jag upplever ofta min tillvaro som ett kastande mellan verkligheter, där olika saker har olika stor betydelse beroende på vilken verklighet jag befinner mig i. Ungefär så här: Det finns några saker uppställda på ett bord. En sax, ett saltkar, en tärning och ett vattenglas. Runtomkring de här sakerna finns några kameror utställda och beroende på vilken kameralins du tittar i så är olika saker i olika fokus. Många kanske kan tycka att det är så här det fungerar, att saker varierar i betydelse beroende på. Men jag tror på en ordning där det finns en sak som gäller och en som har platsen som det allra viktigaste. Det är Gud.

Jag tror att vi kristna behöver dra oss så nära Jesus att vi naturligt lever i en verklighet där vi uppfattar honom som det allra viktigaste. Där det inte är snack om saken. Jag tror att vi inte bara ska se igenom en lins som har Jesus i fokus utan att vi till och med ska ha Jesus själv som lins, så att det är igenom honom vi ser på allt annat, igenom honom som allt annat får sitt värde och sin funktion.

Så slipper vi gå omkring och leva i en av dessa låtsasverkligheter där andra saker som egentligen är värdelösa i jämförelse, stjäl fokus.

"Fäst dina ögon på Jesus, se in i verkligheten själv. Alla ting runtomkring smälter bort som snö, i ljuset av hans ära och makt."

Igår kväll satt jag här i lägenheten med två fina fröknar och funderade över olika sätt att nå människor med Jesus.  Jag vill att hela mitt liv ska handla om det, att ge vidare det jag har upplevt, att berätta till människor om vad Gud har gjort i mitt liv. Ibland undrar jag nog varför jag inte berättar oftare om det som är det allra viktigaste!

Och ibland behöver vi vara lite galna. Vi behöver förstå att det är på en helt annan nivå än att det är värt att fundera på vad människor tycker. Det som är värt att fundera på är vad Gud tycker.
Vi kom att tänka på J som under en teamhelg hade gått fram till ett gäng ungdomar som satt i en park med en stor mankka brevid sig. Han frågade om de kunde stänga av musiken en stund, de gjorde det medan han steg upp på en parkbänk och berättade om Jesus för dem. En flaska kom flygande emot J:s huvud men han hann ducka. Haha! Mera sånt! Flera av ungdomarna ville prata efteråt, bl.a en new agare och en som lämnat tron. Så bra.



Ett klipp från pannkakskyrkan i Ö-vik. Supermegainspirerande.