Nyckeln i din ficka

Idag gick jag och Nathalie ut i skogen och klättrade. Vi undersökte stenar och grottor och träd och tänkte på rävar och björnar. Vi åt lite koda också. Det var kul. Jag kände mig som en del av alltihopa. Klockan halv sju hade vi skräpplockar-cell hos Edit. Vi kröp i Kunis diken efter tobakspaket, godispapper, och någon mjölkkartong (icke att förglömma den fräscha döda råttan vid vägkanten) Efteråt då vi gick med våra svarta säckar till eko-punkten kände vi att vi faktist hade slitit. Vi var smutsiga och trötta. Det var så skönt att få känna det! Det påminde om förut då jag kom hem på sommarkvällarna med smutsiga kläder och skrubbade knän efter att jag hade sprungit omkring hela dagen. Då känner man att man lever. Man äter inte för att man är uttråkad och man springer inte för att motionera. Allting är så naturligt. Jag längtar ofta dit. En förlorad plats. Men jag kan nog ta mig tillbaka. Om jag vill. För jag är fortfarande jag. Jag tror att mina förlorade platser finns inom mig. Där finns dom alltid. Fast vägen dit är inte alltid särskilt rak.