Nyckeln i din ficka

Jag har just suttit och tittat på bilder av vackra människor. Det finns människor som är så oerhört vackra så det tar sjukt i magen.

Tänk att jag har fått lära känna såna.

A, min bäst i världen. Jag önskar att du kunde sova över hos mig så att vi kunde skjuta ihop sängarna och äta glass mitt i natten och prata om världsproblem och klättra upp på taket och köra upp på trottoaren med din bil och springa ut igenom dörren och ner till havet med asfalten mellan tårna och låta allting vara alldeles oslagbart. 

Jag minns en bok. Den var åtminstone från 70-talet och Nicolina hade ritat inuti den med tjocka färgpennor. Den handlar om en liten pojke och hans pappa som alltid är försenad till bussen. Den lilla pojken brukar vinka i fönstret och efteråt  brukar han och fundera vart hans pappa och alla andra portföljgubbar egentligen åker med den där bussen. Han ser framför sig hur de åker ut till en äng där dom har en stor picknick tillsammans, simmar i sina kalsonger och dansar och leker.

Jag tycker om den boken.

Jag har börjat förstå nu att den här tiden håller på att ta slut. Precis som andra tider tagit slut förut. Och då säger man tack & adjö och vad fint att ni kom kanske vi ses igen? Och det kanske man gör. Men det är bara nu som det är så här.

Jag önskar många saker ibland. Att jag kunde vara mer. Men när jag ser omkring mig blir jag glad. Jag ser någonting vackert. Och då fattar jag hur onödigt det är att gräma mig över allt jag inte är. 

Mer och mer fattar jag hur överskattat det är att fokusera på sig själv. Igenom allt självförverkligande och all bevisning lyser det så tydligt igenom, meningslösheten. Och det slår mig, mitt liv handlar inte om mig, det handlar om andra. 

Jag har ofta funderat så mycket på hur andra uppfattar mig att jag helt har glömt bort att fundera över vem de på riktigt är. Jag tror jag har förlorat mycket på det.