Med hela ditt hjärta, med hela din själ och med hela ditt förstånd
Nu radas tusen och tusen alternativ upp runtomkring mig, och ingenting är självklart mera.
Udden har tagits ur allting, det finns inget som inte saknar två olika förklaringar och argument.
Det är då det krävs av mig, att jag vet vad jag vill. Och att jag satsar hårt på det jag vill, med hela mitt hjärta, med hela min själ och med hela mitt förstånd. Tills jag blöder, tills jag går sönder. För att leva på riktigt måste man leva för något som är värt att dö för. Det där har jag säkert läst i någon bok. Men det vill jag göra.
Jag minns den där känslan av att livet kunde vara helt komplett bara genom att jag gick igenom stan och lyssnade på Blindside i stora hörlurar. Jag gick över övergångsställen och sjöng med i de bästa ställena och jag begärde ingenting mera. Det var sant för mig. Det räckte.
...och allting liksom kräver mera nu
Lars Winnerbäck
Pannflöjt måste vara det fulaste ljudet som finns. Förresten.
Vah? Det är ju ett jättefint ljud ju...:)
ja exakt, ja håller me nanna!
ja, ja vet int va du ha fått för dej jossan, Men som de andra redan sa, det är fint! (om man blåser på rätt sätt dvs ;))
okej, hörni. Se helheten. Spiken på huvudet i det du skrev.
Kanske är det bara så att flöjten blivit missbrukad. När man står i telefonkö till växeln i korsholms kommun spelas My heart will go on på panflöjt - inte najs. Samma öde har blockflöjten. Jag minns när hela lågstadieklassen försökte spela Diana av Paul Anka unisont på blockflöjt, man blir avskräckt med mindre. Men man kan faktiskt spela fina saker på blockflöjt också! Och jag tror också panflöjten har potenital att vara vacker.
Sen denhär mognadsprocessen eller livet eller vad man vill kalla det...det gäller att se det som något positivt. Visst förlorar man mycket, men vinsterna är mer värda. Åtminstone vill jag se det så. Och så blir man aldrig färdig...
Haha jaa.. flöjten är kanske bara ett offer för dumma idéer, och har i sig själv kanske aldrig menat att tillföra något ont i denna värld. Stackars flöjt.
Jo jag tror nog också att det är så, att vinsterna är mer värda, men just när man har förlorat något kan det vara svårt att se längre än bara det tomrum som lämnats kvar. Men ju mer tiden går så kommer man ju inse vad man egentligen har förlorat och vunnit. Och för allting man upplever att man har förlorat kanske man egentligen bara har lämnat för att komma någonannanstans, och det är väl det som kallas att växa.