Nyckeln i din ficka

Ja jag skrev ju en dikt om det här. Men kanske det skulle vara för uppenbart att publicera den? Fast jag är i och för sig ingen hemlighetsmakare mera. På samma gång är allting mer privat än förut.

Ibland skulle det vara trevligt att ringa ett gammalt telefonsamtal, bara för att minnas hur det egentligen var. Jag vet nog vem jag skulle ringa. Men det är ju klart. Suck, vad hon blev sentimental nu mittiallt. Ja också det känns överskattat och genomsökt. Vad blir kvar efter det här? Vad blir sant efter det här?

Kan något sant bli osant bara för att det går tillräckligt länge?
Eller är det bara glömskan. Glömskan som kväver sanningen.

Kanske minnena är för tunna...