Nyckeln i din ficka

Hästlängder och atlanter emmellan
Kontinenter av tid forslar fram utan behärskningar eller reglering
Vände du timglaset för att det skulle fortsätta rinna
Vred du tillbaka timmarna för att låta dem ta dig igen
Tidsbjörnarna vaknar när de vittrar änglar och lyckorus
Medan du spelar död, kan jag höra att du fortfarande andas.
Finns det ingen annan här som kan höra att du fortfarande andas?



So come on, come on

Ja jag skrev ju en dikt om det här. Men kanske det skulle vara för uppenbart att publicera den? Fast jag är i och för sig ingen hemlighetsmakare mera. På samma gång är allting mer privat än förut.

Ibland skulle det vara trevligt att ringa ett gammalt telefonsamtal, bara för att minnas hur det egentligen var. Jag vet nog vem jag skulle ringa. Men det är ju klart. Suck, vad hon blev sentimental nu mittiallt. Ja också det känns överskattat och genomsökt. Vad blir kvar efter det här? Vad blir sant efter det här?

Kan något sant bli osant bara för att det går tillräckligt länge?
Eller är det bara glömskan. Glömskan som kväver sanningen.

Kanske minnena är för tunna...