Nyckeln i din ficka

Massa saker. Men inte helt hit och dit och ostrukturerat och flummigt. Mera helt förklarigt och ganska logiskt och bra.
Jag vet att jag har mycket att jobba på. med mig själv alltså. det blir bara mer hela tiden, men det känns så skönt att något händer. Och det blir faktist till något också. Jag är liksom på väg. Igår mötte vi Emelie och Ida vid flygplatsen, det var som att två verkligheter kraschade in i varandra. Men inte på ett hårt sätt. Bara ett lite märkligt. Vi slängde godis på dom, och jag kände mig så glad att se dom igen. Fastän det kanske kan vara svårt att uttrycka.

Fia kommer vara borta ännu några månader. En natt klockan 3 på natten ringde vi till henne ifrån Elins fina råddiga tedrickar jakobstadslägenhet. Fast det var typ sju på kvällen för henne. Det var så svårt att fatta att det faktist var hon och att hon faktist var där. Det var skönt att höra hennes röst.