- you can't silence my love
Everything I have I count as loss
Everything I have is stripped away
Before I started building
I counted up these costs
Ain't nothing left for you to take away
Everything I have is stripped away
Before I started building
I counted up these costs
Ain't nothing left for you to take away
Fall
Ibland faller det. Det finns tillfällen då jag kan höra mina egna högtravande ord ekande vina ner igenom luften för att med en hård smäll möta botten. Botten av någonslags dum och alldeles för smal brunn. Ändå lika verklig och närvarande. Jag kan stå på kanten och kika över, fundera vart jag blev av nu när mina ord ligger där på botten. På samma gång som det är ett misslyckande så blir det också något annat.
Kanske står jag där och känner mig fånig, då jag plötsligt inser att de där orden var bara ord och ingenting annat. Kanske det är då jag inser att äntligen finns det plats, äntligen ryms det. Äntligen blir jag av med det där skräpet som hindrat. Skräpet; som så ofta kan misstas som fina konsekvenser.
Det är då som jag måste fatta att jag inte kan gå tillbaka och gräva i dumma och alldeles för smala brunnar i rädsla för att förlora mig själv. Det är då jag måste fatta att värre än att förlora mig, är att förlora Dig.
Knepigt. Jag tänker för mycket på fel saker. Fel saker på fel sätt. Kom igen, släpp taget.
Bästbästbäst
hörni ni ni, jag tycker om er.
Såna som kommer hem & såna som är borta, ungefär.
Massa saker. Men inte helt hit och dit och ostrukturerat och flummigt. Mera helt förklarigt och ganska logiskt och bra.
Jag vet att jag har mycket att jobba på. med mig själv alltså. det blir bara mer hela tiden, men det känns så skönt att något händer. Och det blir faktist till något också. Jag är liksom på väg. Igår mötte vi Emelie och Ida vid flygplatsen, det var som att två verkligheter kraschade in i varandra. Men inte på ett hårt sätt. Bara ett lite märkligt. Vi slängde godis på dom, och jag kände mig så glad att se dom igen. Fastän det kanske kan vara svårt att uttrycka.
Fia kommer vara borta ännu några månader. En natt klockan 3 på natten ringde vi till henne ifrån Elins fina råddiga tedrickar jakobstadslägenhet. Fast det var typ sju på kvällen för henne. Det var så svårt att fatta att det faktist var hon och att hon faktist var där. Det var skönt att höra hennes röst.
Jag vet att jag har mycket att jobba på. med mig själv alltså. det blir bara mer hela tiden, men det känns så skönt att något händer. Och det blir faktist till något också. Jag är liksom på väg. Igår mötte vi Emelie och Ida vid flygplatsen, det var som att två verkligheter kraschade in i varandra. Men inte på ett hårt sätt. Bara ett lite märkligt. Vi slängde godis på dom, och jag kände mig så glad att se dom igen. Fastän det kanske kan vara svårt att uttrycka.
Fia kommer vara borta ännu några månader. En natt klockan 3 på natten ringde vi till henne ifrån Elins fina råddiga tedrickar jakobstadslägenhet. Fast det var typ sju på kvällen för henne. Det var så svårt att fatta att det faktist var hon och att hon faktist var där. Det var skönt att höra hennes röst.