Nyckeln i din ficka

Sorglösheten varar en exakt tid. En tid som dansas fram, skrattas, indiepoppas fram.
Men den ockuperas senare av pirater och skurkar och ett och annat som inte ser ut som det man vanligtvis brukar kalla kärlek. Ändå säger dom att det är just det det är. Vad ska man tro på?

"shake it shake shake it shake it shake shake it shake it shake shake it shake it like a polaroid picture"
Sekunden efter är sekunden då den exakta tiden tagit slut. Och alla får gå hem, oavsett om dom är ledsna eller glada. Alla gör likadant. Oavsett.

as I recall when my stomach turned
and I was hiding away from myself
away from you
like nothing (but something) was terribly wrong
and I admit that I was only waiting for the right time (night time)
the right moment for you to look away
(though you never did I pretended for a while)
so I could walk where I don't belong

I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

but I know as they hammered those nails
into your beautiful hands
your eyes they tried to search for mine
but I look away
now your eyes are the only thing that can save me
I'm still afraid of them piercin'
you're breaking into my prison
just pretended for a while
my soul is dying and I won't look away

I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

pitiful
pitiful
pitiful
pitiful
so pitiful

and I remember every word you said
this time I won't look away
and I remember every word you said
and this time I won't look away

and I remember every word you said
come back in time come back
and I remember I'd soon be dead
pitiful so pitiful

and I remember every word you said (pitiful)
come back in time come back (pitiful)
and I remember I'd soon be dead (pitiful)
pitiful so pitiful

Det var först nu jag märkte hur bra text den här låten har. Och den passar precis för igår.

Här är jag. Plötsligt var det hit jag kom... till den här tiden. Till allt som händer här. Inuti mitt huvud, och utanför. Till allt detta som ska kommas ihåg och allt som ska glömmas bort. Nu är det här. Som en enda gång. Hur skulle man kunna ta vara på något sånt på ett sätt som skulle kallas rätt.
       
Det kan man nog inte.

Men gråta kan man göra för andra saker. Tiden rymmer nog en hel del fler saker än de jag ser nu. Men dit måste jag sträva i såna fall. Jag kan ju inte gå omkring och vänta. Det skulle åtminstone vara ett fel sätt att ta vara på den tid jag har.

Leva kan jag. Och älska kan jag lära mig. Där har vi en början.

Jag är vaken och har inte hunnit tänka färdigt eller någonting men vill ändå skriva. Jag kom hem ifrån vår måla kärlek cykling idag efter två nätter ute i det fria. Och dom här människorna. Vi fick piska mattor och så fick vi ha keikka, men mest fick vi lyssna. Erik blev nog the man. Han var 93 år gammal. Tänk de. Men han var så klippsk så det inte är klokt. Och rolig var han också. Han berättade att han varje dag vill göra en god gärning så han brukar skotta snö till alla om vintrarna, men ingen vet att det är han som gör det. (Utom dom som läser min blogg förstås nu då) Ibland vet han inte riktigt hur många barn han har och så säger han att "Den där tjejen som bor här brevid är bara 77 år". Hihi. Sedan finns kvinnan utan byxor med huset fullt av porslinsdockor som alla hade namn. Hon var vacker.

Efter trauma-natten i Voitby med den fina kvällen då vi hoppade på höbalar blev det en spöregnsnatt så då fick vi sova inne på en wc. De va lyx! Smör på bröd var är också en otrolig lyx märkte vi. Nå så där summa sumarum som kanske en historielärare med rynkad panna skulle säga så var det jättebra.

Viva La Vida hemma hos Enegrens, det var igår det. Matilda gör pianot levande.
 Vad mycket som händer hela tiden. Hur ska allting rymas?