Nyckeln i din ficka

Jag är ensam hemma efter en intensiv lägervecka. Jag har dansat, lekt, krypit runt i skogen, haft vattenkrig, berättat om Jesus, flätat hår, ätiti godis, flippat i ledarummet, blivit ormbiten och gjort ett nattligt besök på akuten. Med andra ord allt som man ska göra på ett riktigt läger.

Jag har hunnit tänka en del också.

Ibland tänker jag precis så här: Om jag ändå kunde vara som förr.
Ibland tänker jag precis tvärtom.

Det är en nygammal revolution, som man kan hatälska hur mycket man vill. Men allting ska inte gå förlorat för att bytas ut, en del måste gå förlorat för att vinnas igen.

För några veckor sedan var det en person som frågade mig saker, jag minns inte exakt vad det hela handlade om, men han uppmanade mig att svara instinktivt. Jag tyckte det var intressant att han tänkte så, och jag gjorde som han sa. Det hände något då, jag märkte att jag, i min strävan efter att leva genomtänkt, hade glömt bort att gå på känsla. Jag har under en tid tvivlat mycket på känsla och instinkt och tänkt att sanningen måste vara mycket mera invecklad än så. Men då jag svarade på hans frågor, så kändes hela den tanken främmande och när jag märkte vad jag svarade var det som att jag fick kontakt med en del av mig själv som varit försvunnen.

Tänk att det kan bli så här, och på alla möjliga vis. Vilka upptäcksfärder man kan göra inuti sig själv.