Fall
Ibland faller det. Det finns tillfällen då jag kan höra mina egna högtravande ord ekande vina ner igenom luften för att med en hård smäll möta botten. Botten av någonslags dum och alldeles för smal brunn. Ändå lika verklig och närvarande. Jag kan stå på kanten och kika över, fundera vart jag blev av nu när mina ord ligger där på botten. På samma gång som det är ett misslyckande så blir det också något annat.
Kanske står jag där och känner mig fånig, då jag plötsligt inser att de där orden var bara ord och ingenting annat. Kanske det är då jag inser att äntligen finns det plats, äntligen ryms det. Äntligen blir jag av med det där skräpet som hindrat. Skräpet; som så ofta kan misstas som fina konsekvenser.
Det är då som jag måste fatta att jag inte kan gå tillbaka och gräva i dumma och alldeles för smala brunnar i rädsla för att förlora mig själv. Det är då jag måste fatta att värre än att förlora mig, är att förlora Dig.
Knepigt. Jag tänker för mycket på fel saker. Fel saker på fel sätt. Kom igen, släpp taget.
Kommentarer
Trackback